380 des Hagströmer i det första häftet av föreläsningarna i straffrätt (1901) behandla straffets ändamål och rättsgrund utan att nämna vare sig v. Liszt eller Binding; de främsta auktoriteterna var Feuerbach, Grolman och »från senare tider» Röder7^ Framställningen visar dock, att Hagströmer ingalunda var obekant med den samtida debatten, trots att både den klassiska och den sociologiska skolan förblev okända storheter i texten. Almquist har något diffust påstått, att Hagströmer särskilt tagit intryck av Binding och v. Liszt, medan Sundeil noterar, att Hagströmer inte accepterade v. Liszts läror och därför inte heller ville gå med i den internationella kriminalistföreningen.^^ Häthén betecknar Hagströmer entydigt som »en vältalig representant för en svensk klassisk rättsvetenskaplig skola».Den konservative Hagströmer hade också i debatterna på de nordiska juristmötena åren 1890 och 1896 i polemik med Hagerup motsatt sig införandet av villkorlig straffdom. Efter att ha redogjort för olika absoluta och relativa teorier stannade Hagströmer själv för den »ursprungligen af Grolman formulerade» teorin, enligt vilken straffet åsyftade »att undanrödja den fara för rättsordningen, som ligger i den viljebeskaffenhet, hvarom brottet burit vittne, och sker detta genom att betaga den brottslige lusten eller, omdetta ej är möjligt, förmågan till vidare rättskränkningar». Denna teori förklarade också den positiva rättens straffarter: dödsstraff och livstidsstraff »såsom medel att betaga den brottslige förmågan till vidare rättskränkningar», tidsbestämt frihetsstraff och böter »såsom medel att betaga honom lusten därtill». Enligt denna teori kom också »den intensitet, hvarmed viljan är riktad mot rätten, att blifva grunden för brottens relativa straffbarhet ...».^° Hagströmer ansåg omstraffets rättsgrund, att man måste »söka en grundval för straffet, hvilken förmår rättfärdiga detsamma, betraktadt såsom något för brottslingen ofördelaktigt, såsom en tunga som pålägges honom». Det som påkallade straffet var »den fara för rättsordningen, hvilken ligger i den rättsstridiga viljebeskaffenhet, som brottet uppenbarat». Faran ledde till en rättsosäkerhet, somlåg brottslingen till last, och det var »en allmän grundsats, som genomgår rätten», att den, »genom hvars skuld något för annans rättsligen skyddade intresse menligt förhållande inträtt» hade en skyldighet att utjämna detta: »Härmed är för brottslingens skyldighet att underkasta sig straff lagt en grund, hvars giltighet inför vårt rättsmedvetande icke lärer kunna sättas i fråga». Skyldigheten »att underkasta sig hvad som behöfs för godtgörande af hvad man brutit» var dock inte obegränsad, och samhället fick inte alltid anHagströmer /, s. 17 ff. Även Häthén, s. 163, finner Hagströmers utelämnande av den internationella straffrättsvetenskapen »anmärkningsvärt». Almquist, s. 58; Sundeil, s. 97 och 100. Hagströmer skal! även ha styrkt Goos i dennes motvilja mot kriminalistföreningen, se Frosell, s. 501. Häthén, s. 163. 79 Agge, s. 37. Hagströmer I, s. 21 f. 80
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=