379 objekt, den brottsliga handlingen eller förbrytaren. Enligt den äldre skolan skulle »straffet motsvara den betydelse för samhället, brottet har», och först därefter kom den brottsliga viljan, den subjektiva farligheten, i beaktande. »Denna rangordning vill man nu förändra: låta straffet uteslutande eller åtminstone i första rummet rätta sig efter brottslingens karakter och först därefter fästa afseende vid det intresse, som genom brottet kränkes.» Kallenberg gillade detta krav på »att i högre grad än som sker, låta brottets subjektiva faktorer öfva inflytande på straffet», men han tilläde, att detta yrkande inte »egentligen [var] någonting revolutionärt utan endast ett steg vidare på den historiskautvecklingens väg».^^ Enligt författaren var »specialpreventionen för närvarande ... ett synnerligen omhuldadt objekt» för kriminalisternas uppmärksamhet, och v. Liszts indelning av förbrytarna i tre klasser tillädes »en utomordentligt stor betydelse».^® Kallenberg accepterade dock inte den sociologiska skolans lära utan förbehåll. Han framhöll med hänvisning till Merkel, att man var »inne på en farlig väg», då den tendensen gjort »sig gällande att låta straffet uteslutande eller så godt som uteslutande rätta sig efter förbrytarens viljebeskaffenhet». Enligt Kallenberg var den viktigaste garantin för »individens skydd mot öfvergrepp från statens sida ..., att han icke kan straffas för annat än hvad han gjort, icke för hvad han är». Omman lät straffet »helt och hållet rätta sig efter det inre tillståndet, så bortfaller denna skyddande skranka, och den enskilde blir prisgifven åt myndigheternas mer eller mindre godtyckliga bedömande af hans karakters beskaffenhet».^’ Kallenberg framhöll, att inte heller v. Liszt i motsats till vissa radikalare forskare hade krävt straffmåttets totala avskaffande och att stämningen på den fjärde internationella kriminalistkongressen i Paris hade varit »nästan allmänt» mot obestämda straffdomar.''^ I övrigt var skillnaden mellan äldre och yngre åsikter »ej på långt när så stor somdet ser ut», och man var också numera »temligen ense om, att straffet så till vida har en absolut karakter, somdet icke är en mensklig uppfinning, ej uteslutande ... en mensklig klokhetsregel, utan är uttryck för ett djupt i menniskans natur liggande behov».Det kan också nämnas, att Kallenberg med gillande citerade Grams åsikt omdumheten att låsa sig fast vid en enda straffteori.^'’ Hagströmer debuterade med monografin »Omfrihetsstraffen» (1875) som straffrättslig författare vid en tidpunkt, då den klassiska straffrättsskolan ännu inte hade ifrågasatts och den vetenskapliga diskussionen rörde sig omde olika teorierna om straffets ändamål.Efter de nya riktningarnas uppkomst lyckaKallenberg, s. 21 f. Kallenberg, s. 38 f. Kallenberg, s. 23 f. Kallenberg, s. 27 not 1. Kallenberg, s. 29. Kallenberg, s. 31. Omdetta arbete, se Häthéns referat, s. 161 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=