375 gram. Kritiken började dock redan med den nya riktningens namn; man borde enligt Goos för tydlighetens skull ersätta den nya benämningen ’sociologisk’ med den traditionella ’kriminalpolitisk’."*^ Hela artikeln genomsyras av motsatsen mellan ’juridisk’ och ’kriminalpolitisk’, och trots Goos’ uttalade sympatier för kriminalpolitiska synpunkter var den ’juridiska’ aspekten den avgörande. Detta kom fram t.ex. i Goos’ åsikter om den sociologiska skolans centrala krav på obestämda straff för oförbätterliga förbrytare. Trots vikten av »de ubonhorlige kriminalpolitiske krav» fanns det »en uafvigelig gramse for disse i det ’juridiske’ synspunkt». Så länge förbrytaren hörde »til de normale eller tilregnelige personers kreds, har han, forsaavidt straf angår, krav på at behandles efter strafferettens juridiske principer og ikke efter en ublandet kriminalpolitik». Goos betonade, att »Uforbederligheden» inte kunde frånta en person denna rätt och att lagstiftaren måste behandla alla tillräkneligapersoner somförbättringsbara, även omdet i verkligheten endast fanns ett svagt hopp. Goos’ förhoppning var, att de båda skolorna i framtiden skulle närma sig varandra, och han medgav, att det t.ex. låg »en frugtbar tanke» i den sociologiska skolans krav på en klassificering av olika typer av brottslingar, »[k]un bor klassifikationen ikke bygges på et abstrakt filosofisk grundlag». Betecknande nog visade Goos den största entusiasmen för kriminalistföreningens krav på längre frihetsstraff för återfallsförbrytare."^^ Eyvind Olrik, som senare var en av grundarna av den danska kriminalistföreningen, behandlade den sociologiska skolan redan några år tidigare i en omfattande artikel »OmSondringer indenfor Forbryderne med sasrligt Hensyn til Modsastningen mellem Lejligheds- og Vaneforbrydere» (TfR 1893, s. 27—101 och 153—203). I artikeln avvisade Olrik alla fysiologiska förklaringar till brottsligheten. Han ansåg, att straffets ändamål var att »for Samfundets Sikkerheds Skyld» böja »den forbryderske Vilje» eller »at uskadeliggore de antisociale Faktorer, der fore fra Forbrydelse til Forbrydelse».50 Då det gällde oförbätterliga förbrytarebetonade Olrik kraftigt, att samhällsintresset inte fick åsidosätta hänsynen till individens rätt. Han motsatte sig t.ex. de allmänna kraven på hårda frihetsberövande åtgärder mot lösdrivare och tiggare, även då dessa begått enstaka brott: »det stra^ngt gennemforte Uskadeliggorelseskrav» skulle »vasre en saadan Fornasgtelse af de forste Grundsa^tninger for Strafferetsplejen, somder ikke indenfor noget möderne Samfund bor vsere Tale om».5i Olrik visade i inledningen till sin avhandling »Studier over Tilregnelighedssporgsmalet i Strafferetten» (1897), vilken entusiasm den nya skolan hade väckt. Det hade funnits tider, »hvor Retsvidenskaben for en ikke ringe Del 48 Goos, Förening, s. 70. Goos, Förening, s. 98 f. Goos, Förening, s. 103 f. 50 Olrik, TfR 1893, s. 44 f. 51 Olrik, TfR 1893, s. 201 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=