372 nämnas, att Getz i motiven både till lagen omunga förbrytare och till lagen om prostitutionen kraftigt betonade dessa fenomens sociala orsaker.Enav Getz’ meningsfränder, Andreas Urbye, konstaterade, att Getz hade »omsat den hele strafferetlige Bevaegelse i et stort Lovgivningsverk» och hade »saa at sige kodificeret hele den möderne kriminalpolitik». I motsats till de andra nordiska länderna fanns det i Norge inte företrädare för båda straffrättsskolorna inom fakulteten, då även Herman Scheel, som undervisade i straffrätt på 1890-talet, klart uttryckte sina sympatier för den sociologiska skolan i föreläsningarna över straffrättens allmänna del. Liksom senare Hagerup klandrade Scheel den klassiska straffrättsskolan för den nära anknytningen till filosofin. Straffrätten hade kunnat förnyas först, då man hade givit upp denna dubbelställning »med en Fod i Erfaringens og den andra i Tankeverdenen» och valde den förstnämnda, »losrev sig fra Filosofien og byggde paa Erfaringen istedetfor Begreber og Idéer». Detta hängde noga ihop med »den realistiske Opfatning af Retten overhovedet», somhade uppkommit och fått sitt mest berömda uttryck i Jherings »Der Zweck imRecht». Man såg inte längre ensidigt på straffrättens problem och skilde inte mellan straffets ändamål å den ena sidan och dess berättigande å den andra, utan gick nu ut från att straffets berättigande kunde sökas i dess ändamål. Den nya riktningens mest framträdande representant var enligt Scheel v. Liszt, men redan Jeremy Bentham hade i England framlagt en liknande lära. De genom tidernas lopp uppställda teorierna hade inte kunnat lösa straffrättens problem, varför man måste gå ut från det som det härskade allmän enighet om. Detta var enligt Scheel satsen, »at Straffen har en stor praktisk Betydning for at sikre Lovens Overha^ldelse og forebygge Forbrydelser» i samhället; han betecknade också straffet »somet nodvendigt Middel til at beskytte de berettigede Interesser».^* Tammhar konstaterat, att motsättningen mellan den klassiska och den sociologiska skolan i dansk doktrin personifierades av Carl Goos och Carl Torp.^^ I sin framställning av straffrättens allmänna läror hade Goos, som hade varit elev till F. C. Bornemann, efter ett ingående referat av olika teorier kommit till slutsatsen, att »Straffen er Optugtelse til Lydighed». Efter den sociologiska skolans frammarsch gick han i sin allmänna rättslära (1892) över till att inkludera också en vedergällningsprincip i straffets ändamål, då brottet enligt honomvar en sedlig skuld, somsonades genom lidandet. Straffet blev därför en obetingad påföljd, som måste användas mot alla kategorier av förbrytare. Getz, s. 98 och 143. Urbye, TfR 1905, s. 84. v. Eyben, TfR 1964, s. 281, betecknar dock Urbyes omdöme »stazrke ord». Scheel, Strafferet, s. 30 ff. Tamm, Retsvidenskaben, s. 218. Goos, Indledning, s. 47—64; Goos II, s. 620 ff. Frosell, s. 500, har konstaterat, att bakommotiveringen av straffet med kravet på förbrytarens lydnad mot staten låg liksomhos Binding »en konservativ-autoritaer opfattelse»; se även Dahl, s. 207; Tamm, Retsvidenskaben, s. 218 f. som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=