371 har naaet frem til Virkeliggjorelse ikke for at tjene en abstrakt doktrin, men for at udfylde et bestemt, praktisk Behov». Detta medgavs också av v. Liszt själv, t.ex. då det var fråga omvillkorliga straffdomar, som han hade spårat tillbaka ända till glossatorerna. Hagerup påpekade för sin del, att den nya europeiska reformrörelsen hade sina rötter i Nordamerika, »hvor Reformens Indforelse ... ikke staar i nogensomhelst Sammenha^ng med de nyere kriminalpolitiske Bevxgelser, men n^ermest skyldes praktiske pedagogiske Betragtninger».-^^ Hagerup ville dock inte bestrida »den endnu uforsonede Modsa:tning mellemden zeldre klassiske og den nyere realistiske Strafferetsskole», lika litet somhan förnekade, att olika principiella utgångspunkter kunde ha betydande inflytande på inställningen till praktiska frågor. Han ville dock betona, »at de klassiske Kriminalister, for hvem de dogmatiske og spekulative filosofiske Undersogelser var Hovedsagen, kun beskjarftigede sig lidet med kriminalpolitiske Sporgsmaal og ofte med en vis ensidig Doktrinarisme har afvist praktiske Reformkrav, fordi de nye Instituter ikke passede deres apriorisk konstruerede Begreber om Forbrydelse og Straf». Det hade därför varit den nya skolans uppgift att ta utgångspunkten för sina undersökningar i »Forbryderfxnomenets empiriske Fremtr^eden» och att finna »et rationelt empirisk Grundlag for de Midler, der frembyder sig til den praktiske Bekjasmpelse af dette Onde».'^'^ Då Hagerup klart stod på den sociologiska skolans sida, komhans avståndstagande från v. Liszts tankar att framstå som en intern kritik. Hagerup var nämligen oense med v. Liszt på centrala punkter, han kunde inte acceptera t.ex. fördunklandet av skillnaden mellan bestraffandet av förbrytare och vård av sinnessjuka eller v. Liszts ensidiga betoning av specialpreventionen.^s Även Hagerups kollega Bernhard Getz visade sig t.ex. i strafflagförslaget av år 1893 i gärning ha anslutit sig till den sociologiska skolans centrala teser. Detta framgår tydligt i förslagets § 60 om obestämda straffdomar. I motiven hänvisade Getz till den internationella diskussionen bland kriminalisterna om oförbätterliga förbrytare, men konstaterade samtidigt, att denna diskussion saknade större betydelse för den praktiska kriminalpolitiken.-^^ Getz ansåg, att man inte kunde behandla alla oförbätterliga vaneförbrytare på samma sätt, utan han ville ställa upp »den sa^rlig farlige Forbryder som en szerskilt Klasse og ligefrem vedkjende sig, at man ligeoverfor disse trasffer sserlige Forholdsregler, dikterede af den Betragtning, at Samfundets Beskyttelse, som ellers va!sentlig soges naaet ved Straffetruselen, her maa soges naaet ved fysisk Uskadeliggjorelse».-^ Inte ens då det var frågan om dessa särskilt farliga förbrytare var dock Getz beredd att tillgripa livstids inspärrning.Det kan också Hagerup, Afhandlinger II, s. 273 f. Hagerup, Afhandlinger II, s. 275. Hagerup, Afhandlinger II, s. 280 ff. och 288 f. Getz, Udkast, s. 15. Getz, Udkast, s. 18. Getz, Udkast, s. 20.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=