370 honom behandlade rättsvetenskapliga riktningar. Hagerup var långtifrån främmande för samhällstillvända, ’realistiska’ synpunkter, han krävde t.ex., att domarna skulle bekanta sig med fängelseförhållandena för »at afstreife noget af den mekaniske, schablonmzessige karakter, som navnlig strafudmaalingen nu har».-° A andra sidan framhöll han ständigt rättsvetenskapens autonomi som vetenskap och krävde därför en ’juridisering’ av både frågeställningarna och svaren: antropologi, sociologi och metafysik angick inte en rättsvetenskapsman i dennes yrkesroll. Detta gällde sist och slutligen också politiken; Slagstad har träffande konstaterat, att Hagerup var »så bundet av sin jus», att han i motsats till sin efterträdare som statsminister, juristen Christian Michelsen, blev politiskt handlingsförlamad under unionskrisen år 1905.^1 Man kan dock inte säga, att Hagerup skulle ha handlat inkonsekvent, då han accepterade dels den konstruktiva riktningen, dels den sociologiska straffrättsskolan, eftersom hans konstruktivism hade utpräglat realistiska drag och hans sociologiska straffrätt innehöll betydande eftergifter för den klassiska straffrättsdoktrinen. Dessutom bör man komma ihåg de ovan antydda skillnaderna mellan civil- och straffrätten: i sitt föredrag i kriminalistföreningen uttalade sig Hagerup de lege ferenda, och då var ju enligt hans egen åsikt samhällstillvända ställningstaganden tillåtna. Detta utförliga referat av Hagerups åsikter kan motiveras med att de berörde samtliga centrala punkter i den samtida debatten. Flera av Hagerups argument hade redan tidigare framlagts i nordisk doktrin, men Hagerup är närmast ett undantag, då det gäller det kraftiga betonandet av brottslighetens sociala sida. Hagerup var dock inte heller i fortsättningen helt tillfreds med den sosiologiska skolan. I recensionsuppsatsen »Til Belysning af v. Liszts Strafferetsopfatning» om v. Liszts nyutkomna samling »Strafrechtliche Aufsätze und Verträge» (1875-1904) sparade Hagerup inte på berömav v. Liszt som initiativtagare och eldsjäl i den internationella kriminalistföreningen och som författare till en mängd skrifter, i vilka han »med indgaaende Sagkundskab och blaendende Fremstillingskunst bidraget til den videnskabelige og praktiske Belysning af de nye Synsmaader».'^^ Samtidigt tog dock Hagerup på många punkter åter avstånd från den sociologiska skolans både prestationer och resultat. Då V. Liszt antydde, att den sociologiska skolans motståndare hade varit tvungna att göra skolans programtill sitt, påpekade Hagerup, att de kriminalpolitiska reformer, som under de sista årtiondena vunnit den största tillslutningen, ingalunda kunde tillskrivas en eller annan straffrättsskola »somPostulater, udledede af deres principielle Syn paa Forbrydelsens og Straffens V^sen». Det rörde sig i själva verket ommycket gamla tankar, »der fra forst af //izgerwp, Afhandlinger, s. 212. Slagstad, Strateger, s. 129. Hagerup, Afhandlinger II, s. 272.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=