19 1893-1895, statsminister 1895-1898 och ånyo 1903-1905. Även många svenska och finländska rättsvetenskapsmän deltog aktivt i politiken. Av de svenska professorerna kan nämnas Ernst Trygger, som var statsminister åren 1923-1924 och utrikesminister 1928-1930. Överallt i Norden var många professorer därtill längre eller kortare tider riksdagsledamöter. I Finland, där professorskåren under föregående period hade varit föremål för överhetens misstro och kontrollåtgärder, förändrades läget helt efter lantdagens sammankallande från år 1863, och den juridiska fakultetens professorer deltog så aktivt i lantdagsarbetet år 1877, att undervisningen upphörde nästan helt.'^* Professorn i förvaltningsrätt Kaarlo Juho Ståhlberg blev med tiden republiken Finlands första president (1919-1925), och Juho Kusti Paasikivi, republikens president åren 1946-1956, hade i sin ungdomvarit adjunkt vid den juridiska fakulteten i Helsingfors. Nellemann talade i ett brev år 1886 omden danska »Juristverdenen, der ... heldigvis med få Undtagelser decideret henhorer til det politiske Hojre».'^^ Hojremannen Nellemann föraktade själv både demokrati och yttrandefrihet, och han föreslog svartlistning av tjänstemän som röstade på oppositionen.I Norge klagade venstres representanter på stortinget över att hela universitetet var hoyresinnat."^"^ Den jurididiska fakulteten hade också varit ett viktigt stöd för kung och regering mot stortinget i vetostriden före år 1884.“^^ Liksomtidigare under 1800-talet (se del II, s. 23 f.) var dock inte juristkåren helt homogen, utan vid sidan av den konservativa majoriteten hade liberalerna rätt talrika sympatisatörer. Motsatsen konservativa- liberaler kan dock inte likställas med motsatsen höger - vänster, då många höger-Zhojre-Zhoyre-anhängare kunde vara reformsinnade och anhängare av en ekonomisk liberalism, medan venstrepartierna innehöll en brokig blandning (stads)liberaler, kristliga och frikyrkliga, bönder och bondevänner mm. Även en juris professor kunde utan risk visa sina sympatier för liberalerna eller venstre, men gränsen gick vid socialdemokratin. Trots att den konstruktiva riktningens anhängare skydde politiska ställningstaganden, gällde detta inte kritik av socialismen, som uppenbarligen ansågs ligga utanför juristvärldens konsensus. ■** Se närmare Klinge II, s. 678 ff. ■*- Citerat efter Troels G. Jorgensen, s. 47. Se Troels G. Jorgensen, s. 180 och 186. Slagstad, Strateger, s. 128. Sandvik, Handbuch, s. 465.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=