369 ningsregler »ligeoverfor dem, hvem straffen kun kan tilsigte at uskadliggjore, end ligeoverfor dem, hvemden gjennem et hensigtsma^ssigt regime — saaledes somf. ex. den saakaldte progressive eller irske systembyder det — kan haabe at fore fremtil sans for arbeide og for et ordnet liv». För det andra måste straffets resultat inverka på straffets längd, antingen genom en tidigare, villkorlig frigivning, eller, då det gällde »uforbederlige vaneforbrydere», genom att »den definitive dom over delinkventens behandling» avgavs senare på grund av fångens uppförande m.m. Slutligen måste gällande »udelukkende paa rent juridisk-tekniske sondringer» baserade bestämmelser omåterfall i brott förnyas.'^ Därefter återstod det för föredragshållaren att anknyta den sociologiska skolans teser till den traditionella straffrätten. Enligt Hagerup hade de nya synpunkterna, »der skyldes betoningen af forbrydelsens sociale, eller om man vil, rent menneskelige side, ... vasret frugtbare ogsaa for den rent retlige udformning af straffen», men riktningen hade också andra förtjänster: »Selv om man noksaa meget betoner straffens sazrlig retslige karakter, tor man dog aldrig tabe af syne, at dens oiemed er at beskytte samfundet, at den saaledes forfolger et eminent socialt formaal, og at det derfor kun kan tjene til klargorelse af midler og maal, naar de ses i lys af de ovrige bestra:belser i kampen mod de antisociale elementer, ligesom ogsaa disse vil vinde ved kriminalisternes samarbeide.» Den sociologiska skolan hade vidare betonat vikten av »at hindre de forbryderske tendentsers udvikling og udbredelse», och det var också skolans förtjänst, att den nyare kriminalpolitiken så energiskt hade koncentrerat sin uppmärksamhet på »den saedelig forsomte ungdoms betydning for forbryderverdenens rekrutering». Medan den äldre skolan betraktade också detta problemur en rent juridisk synvinkel, »den kjendte kun ligeoverfor de unge lovovertrasdere», var det i detta fall helt berättigat »at kaste de juridiske begrebsbestemmelser overbord og opgive fordringen til, at de her paakra^vede foranstaltninger skal fyldestgjore det retslige begreb omstraf: Ikke straf, men opdragelse er her nodvendig; og som nodvendig saa og berettiget». Den sista viktiga punkten i »en virksom forbryderprofylaxe» var behandlingen av den frigivna brottslingen, vars levnadsomständigheter i allmänhet innehöll en stor fara för återfall.Individualpreventionen tenderade alltså att helt överskugga allmänpreventionen. Hagerup följde en helt konsekvent linje i sina ställningstaganden i inledningsartikeln i TfR år 1888 och i föredraget vid Den norske kriminalistforenings möte fem år senare. I båda fallen godkände han en i Norge »modern» metod, dvs. den konstruktiva riktningen respektive den sociologiska skolan, i båda fallen kom han med likartade kraftiga förbehåll, då det gällde samtliga av Hagerup, Afhandlinger, s. 224 ff. Hagerup, Afhandlinger, s. 226 f. 25
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=