368 heller aldrig helt kunnat förbise. »Men netop fordi den ikke tilstraskkelig paaagtede de ovenantydede modsastninger inden forbryderverdenen, henfaldt den til en doktrinasr schematisme, der for alle tilfa^lde opstillede et enkelt formaal for straffen somdet eneste.»^^ Som ett exempel på den traditionella straffrättsdoktrinen nämnde Hagerup den snart hundraåriga fiktionen omfrihetsstraffets förmåga att förbättra förbrytaren, »denne i sig selv smukke betragtning», somhade varit utgångspunkten för förnyandet av frihetsstraffen. Tanken vilade dock på en stor och väsentlig villfarelse, »og den nyere reaktion mod den humanitäre straffuldbyrdelse, der i fagkredse er udgaaet fra den sociologiske strafferetsskoles repr^esentanter, men som ogsaa har fundet hoilydt gjenklang hos det sunde sans i folkets brede lag, er ganske berettiget». Frihetsstraffet var så långt ifrån att förbättra fången, »at det meget mere har en tendents til at forvasrre ham» både socialt, ekonomiskt, fysiskt och moraliskt. Man hade också under nyare tid helt befogat påstått, »at forbedring af forbryderen i betydningen af en indre moralsk gjenfodelse aldrig kan vasre formaalet for statens straffuldbyrdelse, simpelt hen, fordi den aldrig vil have midler dertil».^^ Enligt Hagerup kunde fängelset i bästa fall uppfostra förbrytaren »til arbeide, tugt og disciplin og derved styrke hans sociale instinkter och modvirke de tilboieligheder, der drager ham til forbryderbanen». Till detta krävdes dock en längre strafftid, medan kortvariga frihetsstraff endast var av ondo. Man kunde ändå inte, såsomvissa krävde, helt avskaffa de kortvariga frihetsstraffen, men man kunde inskränka deras användning genomett utvidgat användande av bötesstraff och genomatt införa villkorlig dom. Det var å andra sidan viktigt, att de kortvariga frihetsstraffen var ett kännbart ont, och man kunde inte heller undvara straffskärpningarna, såsomnågra »noget overilet» hade trott. Frihetsstraffets uppfostrande ändamål hade ingalunda samma inverkan på alla brottslingar, och nu var det dags för Hagerup att presentera den sociologiska skolans programför en individuell behandling av förbrytaren; en presentation som skedde utan förbehåll. För några var vidare uppfostran överflödig, och de kunde få ett straff, »der lasrer dem betydningen af retsordenens hellighed og indskj^erper kravet paa lovens overholdelse»; i dessa fall kunde man också tänka sig att använda en villkorligdom. För andra var en uppfostran helt hopplös, och det skulle vara »ganske orkeslost og fra et socialokonomisk standpunkt uforsvarligt at sastte ivxrk et straffuldbyrdelsesvserk, der koster meget uden at love noget resultat». Mot sådana förbrytare hade straffet »vjEsentlig kun den opgave att gjore demuskadelige». Då dessa åsikter av allt att döma var riktiga, följde för det första kravet på »en storre differentiering og individualisering ved frihedsstraffens anordning». Man måste ha olika förhållHagerup, Afhandlinger, s. 221 f. Hagerup, Afhandlinger, s. 223. Hagerup, Afhandlinger, s. 224. 17
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=