367 den tyske strafferetsvidenskab dette metafysiske problemer blander ind i den strafferetslige diskussion. Efter detta tämligen traditionella uttalande gick Hagerup över till att behandla den sociologiska skolan och slutade med ett negativt omdöme: »Ogsaa denne retning er efter min mening ensidig og gjor sig skyldig i den samme feil som den antropologiske kriminalistskole [=Lombrosos anhängare]; at miskjende straffens retskarakter og at överse dens almenbeskyttende (»generalpracvenerende») betydning».^^ Om straffet betraktades som ett läkemedel mot »et ’antisocialt’ forhold» och förbrytelsen endast var ett symptom, borde ju straff också kunna tillgripas mot annat asocialt beteende, t.ex. också hos barn utan någon åldersgräns, medan å andra sidan inget straff överhuvudtaget behövdes, om brottet »kun var udslag af en oieblikkelig forvildelse». Dessa konsekvenser visade, att man var på villospår, »naar man ganske vil eliminere bort den sxtning, hvorpaa vor strafferet i aarhundreder har hvilet, at straffen har sin retsgrund i den begaaede forbrydelse». Hagerup betonade än en gång; »Kun ved at fastholde straffetruslens betydning vil vi ogsaa opnaa at bringe straffen i overensstemmelse med de forestillinger omretf2Erdighed, der har sine rodder i selve dybderne af den menneskelige bevidsthed omret og moral.»^^^ Så långt framstår Hagerup som en benhård traditionalist och en anhängare av den klassiska skolan. I framställningen av den konstruktiva riktningen hade han först meddelat sig vara en anhängare av denna för att därefter ta avstånd från riktningens centrala metodprinciper (ovan 1.1.2.), i föredraget om den sociologiska straffrättsskolan tog han först avstånd från hela den nya riktningen för att därefter ansluta sig till dess centrala tankar. Aven om »saaledes strafferetten vil kunne gjores til en gren af sociologien eller antropologien», så kunde man inte förneka, »at betoningen af forbrydelsens sociale karakter har fremdraget et overmaade vigtigt moment, somvel aldrig for juristen kan vasre det ene bestemmende, men som i hoi grad ogsaa han maa tage hensyn til». Redan från allmänpreventionens synpunkt sett var det »al opfordring til at tage de individuelle og sociale modsartninger inden forbryderverdenen i betragtning». Men hur betydelsefull allmänpreventionen än var, gjorde man sig skyldig till en ensidighet, om man antog, »at straffens eneste betydning for samfundet ligger deri, at det overhovedet straffes», och om man helt bortsåg från »straffens opgave ligeoverfor den enkelte forbryder». Det var en ensidighet, då man ansåg, att straffet riktade sig endast mot brottslingen, inte mot brottet, men det var i lika hög grad ensidigt att påstå, att straffet riktades bara mot brottet, inte mot förbrytaren. Detta hade »den aeldre strafferetsskole» Hagerup, Afhandlinger, s. 216 f. Enligt Thyrén, TfR 1922, s. 50, hade Hagerups avböjande av ett ställningstagande till determinismen och indeterminismen lett till en viss »osäkerhet i fråga om uppfattningen av straffets grund» hos denne. Hagerup, Afhandlinger, s. 217 ff. '■* Hagerup, Afhandlinger, s. 219 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=