366 Lovgivningen, saalxnge det ikke er lykkedes at give en juridisk Begrebsbestemmelse af begge Klasser ...»d° Vid den norska kriminalistföreningens första möte år 1893 höll Hagerup ett föredrag, vilket han publicerade under rubriken »Nyere Strafferetsbevasgelser» och i vilket han dels talade om den förestående strafflagreformen i Norge, dels också gick igenomde nya straffrättsteorierna. Det var enligt Hagerup ett faktum, att de kriminalpolitiska problemen hade aktualiserats i hela Europa och att reformrörelsen hade utgått »fra naturforskerne, sirlig l^egerne, og fra dyrkerne af den saakaldte samfundsvidenskab». Med tanke på Hagerups antipatier mot samhällsvetenskaperna i inledningsartikeln i TfR 1888 (ovan 1.1.2.) var utgångspunkten föga lovande för de nya riktningarna, och han konstaterade också därefter om Lombrosos lära, att om man betraktade »denne teori med et ganske nogtern blik, vil man have vanskeligt for overhovedet at tage den op i alvor og anse den for andet end et aandrigt paradox», och att det skulle ha varit oförklarligt att läran fått så många anhängare, »hvis man ikke erindrede, att vi lever i en tid, da ... alt, hvad der lugter af dissektionsstue og laboratorium, har en sjeregen tiltrzekningskraft over aandene». Hagerup fann det dock mödan värt att förkasta Lombrosos lära med hjälp av två enkla iakttagelser, den ena juridisk, »betragtningen af, hvor vilkaarligt til en vis grad begrebet forbrydelse er, i hvor stor udstrzekning det varierer i de forskjellige lande og de forskjellige tidsaldre», och den andra psykologisk, som hade fått sitt uttryck i ett uttalande av Goethe, »naar han etsteds siger, at der ikke gives den forbrydelse, han ikke til et eller andet tidspunkt af sit liv vilde have va^ret istand til at begaa».'* Det var enligt Hagerup emellertid Lombrosos förtjänst, att denne i högre grad än någon tidigare hade betonat den inverkan, som fysiska och fysiologiska förhållanden hade på brottsligheten. Lombrosos »store vildfarelse var den, at han antog enhver forbrydelse at vzere resultatet af en legemlig degeneration eller manglende udvikling», varför straffet aldrig skulle kunna ha ett annat ändamål »end f. ex. de foranstaltninger, samfundet treffer ligeoverfor gale hunde eller olme okse: nemlig at beskytte sig mod fredsforstyrrerenved at gjore ham uskadelig». Hagerup avgränsade återigen rättsvetenskapen från andra vetenskaper, och han betonade, att åtgärder mot sinnessjuka förbrytare inte var straff och därmed inte hörde till juridiken; man får anta, att Hagerup med juridiken avsåg straffrätten. Till straffets väsen hörde, »at den sees i forbindelse med straffetruslen; og denne retter sig kun til mennesker med normal selvbestemmelsesmulighed». Juristerna kunde inte heller inlåta sig på den filosofiska frågan om viljans frihet eller bygga straffrätten på antingen determinismen eller indeterminismen. »Det er en stor misforstaaelse, naar navnlig i Hagerup, TfR 1890, s. 226 och 242. ” Hagerup, Afhandlinger, s. 214 f. Se även Thyréns analys av detta »glänsande föredrag», TfR 1922, s. 45 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=