363 lingen (L’uomo delinquente; 1878), den till sitt yttre apliknande varelsen, som man inte kunde påverka med straffåtgärder och som därför måste oskadliggöras. Trots den inledande entusiasmen svalnade man i vetenskapliga kretsar snart för Lombrosos tankar, men hans lära komuppenbarligen att långt senare verka på ett ödesdigert sätt i bakgrunden i 1900-talets straffrätt. I Italien utvecklades Lombrosos lära i en mera genomtänkt formav Enrico Ferri, somi sin »Sociologia criminale» (1884) försökte förklara brottsligheten med naturliga och sociala faktorer; Ferri blev en av ledarna för den ’positiva skolan’. Större betydelse i Norden fick den ’sociologiska’ eller ’moderna’ riktningen, som brukar förknippas i synnerhet med Franz von Liszt (1851-1919). I det s.k. Marburgprogrammet (1882) gick v. Liszt till öppet angrepp mot den klassiska skolan. Den nya riktningens anhängare organiserade sig år 1889 i »Die Internationale Kriminalistische Vereinigung»; grundandet av föreningens nationella avdelningar är ett säkert tecken på den sociologiska skolans frammarsch i Europa. Den sociologiska skolan betraktade brottsligheten som ett samhällsfenomen, som måste bekämpas med tjänliga medel. Upplysningens rationellt tänkande människa med en fri vilja fick ge vika för den av samhället beroende individen, indeterminismen ersattes av determinismen. Den sociologiska skolan placerade brottslingen, inte brottet i centrum, dvs. man måste ta i beaktande brottslingens personliga omständigheter och egenskaper vid straffutmätandet, och straffets individualpreventiva funktion blev viktigare än den allmänpreventiva — dessa båda funktioner hade dock också tidigare trivts i olika teorier inom den klassiska straffrättsskolans krets. v. Liszt delade in brottslingarna i tre grupper: tillfällighetsförbrytarna skulle genom straffet avskräckas från att begå nya brott, de brottslingar, som kunde förbättras, skulle få ett förbättrande straff, som gjorde dem ånyo samhällsdugliga, medan de oförbätterliga brottslingarna skulle oskadliggöras, dvs. insättas i förvaring, så att de inte kunde begå nya brott; skolans anhängare skyggade för den yttersta konsekvensen i formav dödsstraff. Legalismen satte också gränsen för ändamålsenligheten vid straffutmätningen och -fullbordandet; även v. Liszt betonade satsen nullumcrimen, nullapoena sine lege. Man kunde dra en parallell mellan å ena sidan den konstruktiva riktningen och den klassiska skolan, å andra sidan intressejurisprudensen och olika realistiska riktningar samt den sociologiska straffrättsskolan; även v. Liszt hade ju tagit Jherings lära om rättens ändamål som utgångspunkt för sitt nya straffrättsprogram.2 Ett gemensamt drag för de äldre lärorna vore då strävan till en ’ren’ juridik och ett negligerande av alla samhällsproblem, för de nyare ett försök att integrera rättsvetenskapen i samhället och ett mer eller mindre starkt inflytande från darwinismen. Parallellen uppmärksammades också av samtiden. ^ Tamm, Retsvidenskaben, s. 218.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=