362 Likalitet sominhemsk lagstiftning utgjorde romersk rätt någon gemensambas för argumentationen. Aagesens och i viss månJul. Lassens ovanliga tolkning av den romerska rättens avtalslära var än en gång ett exempel på den historiska skolans »historiska metod». Först slog man fast den önskvärda ståndpunkten enligt gällande rätt, därefter stödde man framställningen med mer eller mindre fritt uppfunna påståenden om den romerska rättens egentliga innehåll. De finländska författarnas uttalanden visar också, att man i detta fall inte ansåg sig kunna lösa frågan utan stöd i positiv rätt. 3. Straffrätt: den klassiska och den sociologiska skolan 3.1. Bakgrunden Indelningen av 1800-talets olika riktningar inom straffrättsvetenskapen med hjälp av begreppen den »klassiska» och den »sociologiska» skolan är i hög grad en pedagogisk förenkling, men den kan i alla fall försvaras på grund av sin åskådlighet. • Den riktning, som senare skulle betecknas somden klassiska skolan, var förhärskande under största delen av århundradet. Den klassiska skolan utgick från upplysningens straffrättsprogram (del I, s. 306), som krävde snabba, förutsebara och effektiva sanktioner mot alla brott, men hade under inflytande av den tyska idealismen tagit avstånd från upplysningsmännens humanitetssynpunkter och pragmatism. Den klassiska skolans programbyggde på tanken omviljans frihet, indeterminismen, och straffutmätningen baserade sig dels på brottets kategorisering och svårighetsgrad, dels på brottslingens subjektiva skuld. Då man senare har talat om den klassiska skolan, betyder detta dock inte, att det straffrättsliga tänkandet skulle har varit enhetligt före den sociologiska skolans uppkomst. Tvärtom var de traditionella straffrättslärda oeniga även på nästan alla centrala punkter, i synnerhet då det gällde frågan omstraffets berättigande och ändamål. Anhängarna av olika ’absoluta’ och ’relativa’ teorier bekämpade varandra, och förespråkarna för en relativ teori kunde finna straffets egentliga grund och ändamål i allt från avskräckning till förbättring. Anhängarna av tanken på straffet som en rättvis vedergällning i Kants och Hegels anda var dock länge uppenbarligen i majoritet. Deras klassiska auktoritet var P. J. A. Feuerbach (1775-1833), medan Karl Binding (1841-1920) i slutet av 1800-talet kom att bli den centrala ledargestalten i kampen mot den nya, sociologiska inriktningen. Det sena 1800-talets helt nya inställning till brottsligheten kan på en vetenskaplig nivå ses som en följd av positivismens genombrott, darwinismen och samhällsvetenskapernas utveckling. Den tidiga vulgärdarwinismen fick sitt uttryck i den italienska läkaren Cesare Lombrosos lära omden födde brotts- ’ Om1800-talets olika straffrättsskolor, se t.ex. Agge, 25 ff.; Anners, s. 152 ff.; Häthén, s. 61 ff.; Pihlajamäki, s. 43; Raping, s. 87 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=