361 men på bristfälliga grunder: grundsatsen omtro och heder var »tydligen ett lån från moralen, som icke kan gälla något på rättens vågskål», och förklaringen, att anbudsgivaren genomanbudet tyst avsagt sig rätten till ändring, var »tydligen stödd på en fiktionoch således utan real betydelse»d°5 Nordlings löfteslära rörde sig i stort sett i de banor, som senare beaktades i avtalslagarna. Endast i Finland ställde man sig inte helt negativt till avtalsteorin. Till dennas anhängare hörde Julian Serlachius, som ansåg, att avtalsteorin i princip var gällande rätt, då finländsk lagstiftning inte innehöll »någon bestämning därom, att anbud till en frånvarande inte finge, sedan det framkommit, under viss tid återkallas».Julian Serlachius kunde emellertid inte negligera det rådande rättsläget, och man kunde enligt honom ifrågasätta, »huruvida icke tilläfventyrs en sedvanerätt af det innehåll utbildat sig, att afgifvare af anbud är af detsamma bunden under så lång tid, att ett utan dröjsmål afsändt svar bort hinna fram. I själfva värket torde denna fråga böra besvaras jakande åtminstone för den stora handelns område.»'°^ Även i finsk doktrin kan man hitta anhängare till löftesteorin. Medan Montgomery överhuvudtaget inte nämnde problemet, tog Chydenius och Wrede ställning för denna teori. Chydenius framhöll i sin recension av Jul. Lassens obligationsrätt (1893), att avtalsteorin, »konsensteorin», kunde »leda till orättvisa» och att inom »handelsförhållandena, där affärer ofta uppgöras genom bref och det är oundgängligen nödvändigt att den, som fått en offert, skall kunna taga fasta därpå, skulle konsensteorins genomförande uppenbarligen medföra de största vådor».Chydenius kom dock inte med explicita uttalanden om finsk rätt, och han konstaterade också omJul. Lassens teorier, att »åsikternas riktighet beror naturligtvis däraf, omde öfverensstämma med positiv dansk rätt eller ej». Wrede påstod, att den romerska rätten utan något tvivel »värkligen stod på aftalsteorins ståndpunkt» och han tilläde, något oegentligt, att denna teori »äfven för närvarande» (1892) var »den rådande öfverallt utom i Danmark». Själv accepterade Wrede löftesteorin med vissa förbehåll, och han ansåg, »att enligt vår rätt löftet eller den förpliktande viljeförklaringen ensam för sig är bindande, att den värkar en förpliktelse för löftesgifvaren, hvilken han icke godtyckligt kan återkalla, och likaså en rättighet för mottagaren». Wrede framhöll, att man vid valet av teori måste beakta »den positiva rättens ståndpunkt, och att således på denna fråga icke kan gifvas ett allmänt svar, somskulle gälla för hvarje tid och hvarje land».i^° Nordling, s. 145. Julian Serlachius, JFT 1902, s. 175. Julian Serlachius, JFT 1902, s. 176. Chydenius, JFT 1892-1893, s. 266 f. Chydenius, JFT 1892-1893, s. 268. Wrede, Obligationsrätt, s. 75 ff. 109 105 106 107 108 109 110
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=