360 turhistorisk undersökning »L0fte og Akcept. En sammenlignende Retsstudie» i TfR 1888 (s. 105-135 och 225-271). Han konstaterade dock senare i sin lilla lärobok »OmRetshandeler i Almindelighed efter romersk Ret» (1892), att det knappast kunde vara tvivel om, »at Romerretten ståer på Overenskomsttheoriens Standpunkt, eller med andre Ord, at den almindelige Retshandel inter vivos er en tosidet Retshandel», men han tilläde »en vigtig Bibem^erkning». Ett avtal uppkom nämligen inte endast genomett uttryckligt samtycke, utan det räckte med »en stiltiende Akcept» från mottagarens sida, och resultatet var, att romersk rätt »formelt fastholdende Overenskomsttheorien, ubevidst har gjort Afvigelser fra denne».Då den romerska rätten senare varit föremål för reception, gjorde man avtalsläran användbar genomfiktionen om konkludent accept, och nyare lagbestämmelser visade »en afgjort Trang til at komme bort fra Overenskomsttheorien og dens konsekvenser». 101 Nordling tillämpade sin intresseteori även på frågan omlöftets bindande kraft. Vid förhandlingar mellan personer på skilda orter var anbudsgivaren bunden under en viss tid på samma grunder, somhan var bunden vid bristande överensstämmelse mellan vilja och förklaring. »För så vidt anbudet inomskälig tid kommer mottagaren tillhanda, har han tillräcklig anledning att inom sin intressesfer indraga anbudet, oberoende af de möjliga förändringar i afsigt och vilja, somefter anbudets afgifvande kunna hafva uppstått hos anbudsgifvaren.» Mottagaren hade rätt att anta, att anbudet avgivits i den avsikten, att han kunde, »om han finner sin fördel därvid, fästa sig vid det samma», och någon grundsats omtro och heder behövdes inte för att förklara denna rätt. »Blotta anbudets mottagande är för anbudstagaren tillräckligt skäl att räkna anbudsgifvaren bunden af det samma», och en accept av bundenheten var onödig. Nordling konstaterade också, att en ensidig avlåtelse endast kunde återkallas genomatt avlåtaren »direkte till den afsedde mottagaren afsänder motsatt förklaring; och beror i detta fall verkan af återkallelsen därpå, omdenna inträffar hos förvärfvaren tidigare än aflåtelsen eller åtminstone samtidigt med denna». Omåterkallelsen komsenare, var den utan verkan.Även då anbudet gällde ett avtal, kunde anbudsgivaren giltigt återkalla det, omåterkallandet kom till mottagaren före eller samtidigt med anbudet. Mottagaren var skyldig att »utan dröjsmål afsända antagande svar, för så vidt han vill ingå på affären». Tiden inomvilken svaret skulle avsändas berodde dock »i någon mon på omständigheterna», och mottagaren av anbudet hade någon tid att överväga det.^O"^ Nordling påpekade, att viljeteorins anhängare visserligen hade godkänt löftesteorin. 102 Jul. Lassen, Retshandeler, s. 9 ff. Jul. Lassen, Retshandeler, s. 14. Nordling, s. 146 f. Nordling, s. 156 f. Nordling, s. 166 f. 100 101 102 104
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=