358 att man på vissa punkter måste avstå från den konsekventa teorin till förmån för det konkreta fallet. Debatten kom också tidvis att präglas av den redan nämnda skillnaden mellan dogmatiker och pragmatiker, man kunde också tala omskillnaden mellan anhängarna av en mera konstruktiv och en mera realistisk argumentationsmodell. Dogmatiker och pragmatiker fanns på båda sidor om gränslinjen: tillitsteorins främste försvarare Jul. Lassen byggde på den danska konstruktiva riktningens allmänna ’samhällsbeaktande’ principer, men han hade beträffande själva teorin sällskap av Viggo Bentzon. Viljeteorins förespråkare Platou argumenterade i den konstruktiva riktningens anda, medan redan Gjelsvik hade varit mera flexibel i sina ställningstaganden, och Hagerup i likhet med sina danska kolleger Niels Lassen och Bentzon framhöll de »krydsende hensyn», sommotiverade olika lösningar från fall till fall utan en allmän princips tvångströja. Pragmatikernas uttalanden förebådade den inställning, som blev dominerande i de nordiska avtalslagarna. A andra sidan kan man fråga sig, omdansk doktrins stora gåva till nordisk avtalsrätt, tillitsteorin, hade haft samma genomslagskraft, om det inte hade framlagts i formav en allmän princip. 2.2. Avtals- och löftesteorierna På grund av den romerska rättens inflytandevar avtalsteorin helt dominerande i den tyska pandekträttslitteraturen. I enlighet med principen för konsensualavtalet fick ett anbud överhuvudtaget rättsverkningar först, då mottagaren hade godkänt det. I detta fall avvek BGB från pandekträttsdoktrinen och förklarade anbudet bindande, då det hade kommit till mottagarens kännedom. Medan striden mellan vilje- och tillitsteorins anhängare fortsatte fram till avtalslagens antagande, och viljeteorin hade framstående förespråkare både i Norge och i Finland, tycktes meningsskiljaktigheterna om löftes- respektive avtalsteorin redan tidigt ha avgjorts till förmån för löftesteorin. Herman Scheels uttalande i början av 1900-talet är karakteristiskt: »For Obligationsrettens Vedkommende har det dog siden Orsteds Tid paa en enkelt Forfatter n^er hersket Enighed om, at allerede det ensidige Lofte eller Tilbud er bindende»; det enda undantaget hade varit Johannes Efraim Larsen i Danmark. Scheel tilläde, att samma princip också gällde vid stiftande eller cession av sakrättigheter: »Overdrageren bindes fra det Oieblik, Overdragelseserklseringen er naaet frem til Adressatens Bevidsthed.»^- Hagerup nämnde i sin panträttsframställning (1889), att den romerska avtalsläran inte stämde överens »med vor rets opfatning», med den reservationen, att Jul. Lassen visserligen endast hade talat omobligationsrättsliga viljeförklaringar.^^ Hagerup påstod i Se närmare t.ex. Enneccerus - Nipperdey, s. 991. Herman Scheel, s. 286. Hagerup, Panteret, s. 90 f. och s. 90 not 2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=