357 inte föra längre »end til at beskytte den, som har stolet paa den mangelfulde viljeserklasring og allerede har indrettet sig i overensstemmelse dermed, mod at udsasttes for skuffelser». Ingenting motiverade, att någon skulle bli bunden av sin villfarelse, när viljeförklaringen beriktigades, innan den hade fått några praktiska verkningar.^^ Munch-Petersens och Björlings framställningar visar, att Hagerup korrekt hade återgivit rådande åsikter inomnordisk doktrin, även då det gällde möjligheten att rätta en viljeförklaring, somännu inte hade hunnit påverka adressatens handlande. Allan Serlachius visade sympati för viljeteorin, och han var i sin rättsencyklopedi också i detta avseende en trogen lärjunge till Hagerup, även om han också betonade, att viljeteorin var och praxis. I själva verket var dock Serlachius’ ställningstaganden mycket försiktiga i Hagerups anda. Även Serlachius nämnde, att affärslivets säkerhetskrav, som medförde, att var och en hade att stå för sin förklaring, inte kunde tillämpas på alla, t.ex. på familje- och arvsrättsliga, rättshandlingar. I andra fall måste man ofta värdera viljan efter förklaringen, och den, sompåstod sig ha velat någonting annat, var skyldig att åtminstone göra sitt påstående trovärdigt. 89 förhärskande både i finländsk doktrin Förutsättningen för den utdragna debatten om viljeteorin respektive tillitsteorin var naturligtvis, att det positivrättsliga underlaget var minst sagt magert; detta gällde både Danske och Norske Lov samt 1734 års lag. Debatten kan vidare betecknas somtypisk för perioden såtillvida, att man i stort sett var enig om den enda godtagbara lösningen i många fall, t.ex. vid reservatio mentalis, tvång eller villfarelse på grund av grovt vållande, liksom om betydelsen av mottagarens goda tro, och egentligen endast stred om ramen, dvs. den teori, somlades till grund och inomvilken man sedan var tvungen att företa de praktiskt nödvändiga modifikationerna. Endast Gjelsvik var dock inne på tanken, att båda teorierna var användbara, dvs. att det var viktigast att lagen var entydig. Striden kan alltså i viss mån betecknas som en skenfäktning. På samma sätt som den klassiska respektive den sociologiska straffrättsskolans anhängare skyggade för en helt konsekvent genomföring av det egna programmet (nedan 3.), ville inte heller vilje- eller tillitsteorins anhängare ens i konsekvensens namn godkänna ’praktiskt orättvisa’ följdsatser. Argumentationen höll sig oftast på en mycket allmän nivå, och man använde sig gärna av slagord av typen ’omsättningens’ eller ’samhällets behov’, ’naturlig rättskänsla’ osv. eller beskyllde motparten för bristande konsekvens eller ensidighet. Det sistnämnda påståendet framfördes både av tillitsteorins anhängare Goos och viljeteorins försvarare Hagerup. Båda var också beredda att erkänna, **** Hagerup, s. 70. Munch_Petersen, s. 129; Björling, s. 177 ff. Allan Serlachius, s. 67 f. 89
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=