356 god tro »införes ingalunda uti rätten utifrån någon främmande grundsats, hvilken skulle sidoordnats med någon af lagen själf sanktionerad viljeteori». Det »sanna förhållandet» var nämligen, »att 1734 års lag i själfva värket alls icke uppställer någon viljeteori ...».^^ Debatten höll trots t.ex. Julius och Niels Lassens inlägg på att avstanna redan under 1910-talets första decennium, vilket framgår av att man i tidens propedeutiska läroböcker, dvs. Munch-Petersens »Den borgerlige Ret», Hagerups »Retsencyclopasdi», Björlings »Lärobok i civilrätt för nybörjare» och Allan Serlachius’ finskspråkiga rättsencyklopedi, trots olika teoretiska utgångspunkter, stannade för likartade lösningar av de konkreta problemen. En skillnad är emellertid märkbar. Anhängarna av den ’vinnande sidan’, tillitsteorins försvårare Munch-Petersen och Björling, nämnde inte ens de olika teorierna, medan Hagerup och Allan Serlachius framhöll meningsskiljaktigheterna mellan viljeteorins och tillitsteorins anhängare. Enligt Hagerup hade man trots stridigheterna omviljans betydelse för förklaringens giltighet nått enighet på vissa punkter, även omdet enda lagstadgandet, NL 5-1-4, endast stadgade om ogiltighet på grund av tvång. I doktrinen rådde det vidare enighet omatt s.k. reservatio mentalis aldrig kunde åberopas av den, sommedvetet sagt någonting annat än han menat. Man var också enig om att en mottagare, som hade eller borde ha förstått, att förklaringen inte motsvarade den förklarandes vilja, inte kunde kräva någon rättighet på grund av förklaringen. Slutligen rådde det inte heller någon oenighet om, att viljeförklararen inte kunde åberopa en s.k. motivvillfarelse, varför meningsskiljaktigheterna mellan vilje- och tillitsteorins anhängare sist och slutligen endast rörde sig om betydelsen av en sådan oöverensstämmelse mellan vilja och förklaring, som gällde rättshandlingens väsentliga beståndsdelar. Viljeteorins anhängare betonade den verkliga viljans betydelse, medan förklaringsteorin framhävde »det retslige samkvem», »tilliden til tro og love» och »omsattningens sikkerhed» och tillitsteorin dessutom »den hos andre ved erkl^eringen vakte forventning».^^ Enligt Hagerup hade båda teoriernas synpunkter »utvivlsomt sin legislative berettigelse; og lovgivningens opgave maa va^re, saavidt muligt at forene de af begge udledede hensyn». Han framhöll emellertid, att förklarings- och tillitsteoriernas huvudargument, omsättningens säkerhet, inte gällde familje- och arvsrättsliga rättshandlingar eller sådana förmögenhetsrättsliga rättshandlingar somgåvor. Även vid andra rättshandlingar kunde förklaringsteorins argument Chydenius, FT33 (1892), s. 12. Hagerup, s. 68 ff. I en recension i TfR 1901, s. 210, framhöll Hagerup, att tillitsteorin ingalunda var rådande i norsk doktrin. Till dess anhängare kunde man endast räkna Hallager och »en enkelt nyere Forfatter» (Stang), medan viljeteorin accepterats av Gjelsvik, Platou, Ingstad, Getz och Aubert, i varje fall i dennes tidigare föreläsningar. 86
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=