355 tro7^ Väsentlig villfarelse rörande själva rättsärendet ledde dock till ogiltighet, omdenna villfarelse »icke berodde på grof vårdslöshet hos den person, hvilken yrkar på rättsärendets ogiltighet».Vid svek och psykiskt tvång från tredje mans sida skyddade motpartens goda tro mot krav på ogiltighet; dessutom måste det psykiska tvånget vara av »en viss styrka» för att förorsaka ogiltighet. Wrede betonade med hänvisning till stadgandet i HB 1:1 om köpeavtals ogiltighet på grund av tvång, att påföljden var ogiltighet och inte enbart skadeersättning. ÄvenJulian Serlachius var en anhängare av viljeteorin, men medan Montgomerys förbehåll var så kraftiga, att de lät hans åsikter framstå somett förebud till tillitsteorin, var Serlachius en anhängare av viljeteorin i dess mest extrema form.Med ett för honomtypiskt argument påstod Serlachius för det första, att 1734 års lag »ostridigt» godkände viljeteorin, som därtill också »principiellt» kunde försvaras, medan den motsatta teorin, »förtroendeteorin (också ’Verkehrsteorie’)», överhuvudtaget inte kunde »motiveras med annat än mer eller mindre vaga tankesätt». Tillitsteorin ledde till att rättshandlingarna ansågs »icke såsomförklaring af en vilja att få en rättsvärkan till stånd, utan såsom af lag inrättade, rättsföljder frambringande automater, ... oberoende såväl däraf, huruvida rättsföljderna åsyftats, somock däraf, omens apparatens användning afsågs eller densamma af förbiseende sattes i rörelse». En förklaring, »i hvilken afgifvarens vilja genom missägning eller misskrifning genom bud vanställts, eller hvilken afgifvits af missförstånd», kunde inte gälla, lika litet som en förklaring, »där ett visst motiv till den uttalade viljan upptagits som innehåll i viljeförklaringen, men denna bestämts af sagda motiv i följd af väsentlig villfarelse».^^ Att det negativa avtalsintresset (författaren talade om »indirekt aftalsintresse») måste ersättas om viljeförklararen förfarit culpöst, var ingenting annat »än en följd af den allmänna grundsatsen omskyldighet att ersätta vållad skada». Trots af Hällströms påstående var den finländska doktrinen inte ens formellt enig, då Wilhelm Chydenius i en artikel år 1892 med hänvisning till handelsrätten klart tog avstånd från viljeteorin till förmån för läran om »berättigade förväntningar». Bestämmande för denna lära var »dock ytterst och sist ... hänsynen icke till samhället utan till individen». Enligt de romerska juristerna var »en förväntan berättigad när den hyses i god tro», och denna goda tro kunde och borde göra sig gällande vid varje avtal.Då man använde sig av kravet på Wrede, Obligationsrätt, s. 88. Wrede, Obligationsrätt, s. 91. Wrede, Obligationsrätt, s. 94 f. Även afHällström, s. 124 not 340, frågade sig, ominteJulian Serlachius kunde betraktas som en anhängare av den klassiska viljeteorin. Julian Serlachius, JFT 1902, s. 28. **■* Julian Serlachius, JFT 1902, s. 167 f. >*5 Chydenius, FT33 (1892), s. 8 och 10 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=