354 oeftertänksamhet och vårdslöshet bär skulden för oniotsvarigheten emellan vilja och förklaring». Montgomery fortsatte: »Ofverhufvud torde det ... kunna sägas att der den bristande öfverensstämmelsen emellan vilja och förklaring hvarken har sin orsak i tvång eller list, för hvilka den förklarande utsatts, och icke heller i oförvållad väsentlig villfarelse hos denna, afgörandet huruvida det är den verkliga viljan eller förklaringens innehåll, som binder, måste bero på en pröfning af hvad tro och heder i det skilda fallet och med hänsyn till det omredbarhet och pålitlighet i handel och vandel rådande allmänna uppfattningssättet anses fordra.» Författaren avslutade med ett tämligen öppet avståndstagande från viljeteorin: »Den ända till senaste tid i teorin herskande satsen, att förklaring utan verklig vilja lika litet medför rättsverkan somviljautan förklaring, leder, abstrakt fasthållen, till resultat, som för den rättsliga samfärdseln måste blifva vådliga och åtminstone icke motsvara rättsuppfattningen i Finland ...».^^ Sin vana trogen hänvisade Montgomery endast till tysk litteratur i frågan, främst Windscheid och Dernburg.^^ Efter dessa reservationer tycktes enligt Montgomery omotsvarigheten mellan vilja och förklaring få betydelse endast, omvillfarelsen var »väsentlig» och därtill »oförvållad». Kravet på väsentlighet var klassiskt sedan Savigny, medan Montgomery tycks ha fordrat bundenhet vid förklaringen och inte endast ersättning av det negativa avtalsintresset vid culpöst förfarande. Montgomerys vacklande hållning ledde senare till tolkningssvårigheter för af Hällström. Denne ansåg visserligen Montgomery vara en anhängare av viljeteorin och t.o.m. den ende finländske förespråkaren av den »orimliga» klassiska viljeteorin, som krävde, att viljan skulle omfatta alla rättsföljder, som uppstod på grund av viljeförklaringen.^^ Aandra sidan måste af Hällströmmedge, att ovan citerade uttalanden av Montgomery var »[f]örebud omden tillitsteori, somhos oss i och med Avtalslagen brutit igenom»; af Hällströmansåg, att Montgomery i detta fall dock endast avsett oväsentlig villfarelse, varför uttalandet var »utan praktisk betydelse».Däremot tog af Hällströminte i beaktande Montgomerys krav på att villfarelsen därtill skulle vara oförvållad, lika litet som det allmänna framhållandet av viljeteorins vådlighet. Rabbe Axel Wredes försvar för viljeteorin liknade i många avseenden Montgomerys. Man fick akta sig för att i praktiken följa viljeteorins alla konsekvenser, då detta ledde till »ganska vådliga följder». Vid bedömandet av en viljeförklaring måste man utgå från »det som en förnuftig människa efter allmänna begrepp måste anse framgå ur denna förklaring» och skydda mottagarens goda Montgomery, s. 598 f. Montgomery, s. 599 not 1. afHällström, s. 16 och 124. afHällström, s. 133 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=