353 kommit till stånd på grund av bristande viljeöverensstämmelse, uppstod för den vållande parten en skadeståndsskyldighet, som enligt svensk rätt inte kunde begränsas till det negativa kontraktsintresset, utan somomfattade »full ersättning såsomomkontraktsbrott skett»7° Även Reuterskiöld har någon gång uppfattats som en anhängare av viljeteorin/^ Åsikten kan försvaras med att Reuterskiöld i sin »Bidrag till läran om aftal» (1900) i första hand sade sig sträva till en »Auseinandersetzung» med framför allt den danska tillitsteorin, sådan som denna hade utformats i Niels Lassens, Aagesens, Goos’ och Jul. Lassens skrifter, medan han inte ansåg det behövligt att granska den tyska »Vertrauenstheorie»: »Ofver hufvud är den tyska tillitsteorin mindre ensidig än den danska, men kan därför också såsom tillitsteori inbegripas under den här klarare och följdriktigare utbildade danska.» Reuterskiöld sade sig dock också ansluta sig till den bl.a. av Nordling framförda kritiken mot viljeteorin, och han ansåg sin egen ståndpunkt ha framgått ur Nordlings intresseteori, »mot hvars praktiska tillämplighet dock vissa invändningar synes befogade». Somstöd för sina egna åsikter hänvisade Reuterskiöld till, förutomtyska arbeten, även Montgomerys »Handbok i Finlands allmänna Privaträtt» (se nedan). Redan i förordet till sin doktorsavhandling noterade af Hällström den avvikande utvecklingen i Finland. Medan man i de övriga nordiska ländernas doktrin accepterade tillitsteorin, hade de finländska »rättslärde mangrant fylkat sig kringviljeteorin, varav följden åter varit, att vår generations juridiska tänkande i dessa frågor rört sig i den tyska pandekträttens invanda fåror». Också de finländska anhängarna av viljeteorin undvek extrema ståndpunkter och förespråkade gärna kompromisslösningar, som visserligen tidigare hade framförts också i tysk doktrin. I Tyskland hade viljeteorin såsomnämnts av många av sina anhängare, bl.a. Windscheid, urvattnats såtillvida, att man ansåg viljeförklaringenvara bindande trots bristande vilja, då förklararen gjort sig skyldig till grov vårdslöshet och mottagaren varit i god tro. Robert Montgomery, som visserligen erkände viljans betydelse och ansåg, att det var den verkliga viljan, som rättsordningen skyddade, godkände dock, att den som »genom grof vårdslöshet inledt annan person i det genom viljeförklaringen uppkomna rättsförhållandet», inte var »befogad att göra ens en väsentlig villfarelse gällande såsomogiltighetsgrund utan får skylla sig sjelf somsig ej bättre försåg».Montgomery gick i sina reservationer ännu längre. Bevisbördan låg på viljeförklararen också då det gällde frågan, om denne »icke genom egen Winroth, Obligationsrätt, s. 39 ff. af Hällström, s. 16 not 41. Reuterskiöld, Aftal, s. VI. af Hällström, s. 3. Montgomery, s. 573 och 598. 24
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=