352 Viljeteorins fel var enligt Nordling vidare, att den uteslutande fäste uppmärksamheten vid viljeförklararens dispositionsmakt. »Annat blir förhållandet, om man betraktar frågan på annat sätt, dock icke uteslutande från dens ståndpunkt, på hvilken rättigheten skall öfvergå, utan på en gång tar hänsyn till den disponerande och denne andre, samt grundar rätten på dens relativt förnuftigare intresse, som är berättigad, det må vara den disponerande eller den andre.» Omman »vid afvägningen af de stridiga intressena, somstå emot hvar andra», fann viljeförklararens »intresse förnuftigare», så var han inte bunden. Om mottagarens intresse var förnuftigare, var dispositionen giltig. Fördelen med den av Nordling förfäktade teorin låg enligt upphovsmannen »i den förmåga, man vinner, att rätt bedöma förhållandena inomsjelfva aflåtelseinstitutet». Då en förvärvare »med fog måste gå ut från den allmänna förutsättningen, att aflåtaren velat hvad han i handling uttryckt», så förklarade detta, varför »en aflåtelsehandling kan vara verksam, oaktadt simulation, tyst förbehåll eller misstag, ursäktligt eller oursäktligt», ombristen inte varit mottagaren »tydlig», dvs. omhan var i god tro.^^ Förekomsten av god tro måste bedömas objektivt; en »ovanligt enfaldig människa» kunde inte på grund av sin subjektiva uppfattning göra anspråk på någon rätt.^"* Det kan noteras, att mottagarens grundade goda tro enligt Nordling också skyddade mot ogiltighetskrav på grund av avgivarens sinnessjukdom. Nordling upprepade sit påstående om, att »afgörandet af stridiga frågor skola (!) bero af afvägande af de olika intressena», och han kallade sin teori »intresse-teorien».Inflytandet av den äldre Jherings intresseteori är uppenbart, men man kan säga, att Nordling i stort följde tillitsteorin, då han betonade mottagarens rätt att i princip lita på motpartens viljeförklaring. Intresseavvägningen ledde dock till ett mera flexibelt bedömande av det enskilda fallet, och trots den teoretiska argumenteringen hör Nordling till ’pragmatikerna’.^^ Winroth däremot stod i princip på viljeteorins ståndpunkt, men han medgav, att man hade »nödgats göra en afvikelse från den rena viljeteorins ståndpunkt till förmån för nyare åsikter».Fel i viljeförklaringen, som kunde »anses ligga anbudsgifvaren till last», hindrade nämligen inte, att »aftal kommer till stånd eller åtminstone skadeståndsskyldighet inträder», om mottagaren var i god tro. Avtalet var dock ogiltigt, »omviljeförklaringen tillkommit på grund af tvång, hot, svek eller väsentligt, ursäktligt misstag».Då avtal inte Nordling, s. 145 f. Nordling, s. 147. Nordling, s. 150. Nordling, s. 156. Även afHällström, s. 16 not 41, betecknade Nordlingsom en »ivrig anhängare av tillitsteorin». Winroth, Obligationsrätt, s. 24. Winroth, Kompendium, s. 134. 68
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=