351 operera med undantag, då det var frågan om omyndigas eller sinnessjukas förklaringar eller då viljeförklaringen avgivits under tvång. Enligt Platou vilade däremot viljeteorin »paa et af retssystemets fundmentaleste principer» och gav också »den mest praktiske lösning», förutsatt, att man tillämpade teorin i en modifierad och »ikke i den oprindelige brutale form». Savigny, somställt upp viljeteorin, hade rätt i att inget avtal uppkom vid bristande vilja, men han gick för långt, då han påstod, att det inte heller uppstod någon skadeståndsskyldighet hos viljeförklaringens avgivare.Det var Jherings förtjänst, att läran modifierats genombegreppet cuclpa in contrahendo och kravet, att förklararen måste ersätta det negativa kontraktsintresset. Det sistnämnda begreppet var visserligen inte nytt; det hade använts redan av den franske juristen Pothier på 1700-talet och av tysken Thöl i början av 1840-talet.Viktiga modifieringar av viljeteorin var vidare viljeförklararens bevisbörda vid villfarelse och kravet, att villfarelsen skulle vara ursäktlig; vid oursäktlig villfarelse skulle enligt Platou det positiva avtalsintresset ersättas.—Ännu i den tryckta versionen »Forelxsninger over utvalgte Emner af Privatrettens almindelige Del» (1914) försvarade Platou viljeteorin även de lege ferenda.^^ I Sverige tog redan Nordling avstånd från viljeteorinpå grund av teorins »svåra inkonsekvenser». Han förutsatte, att det för ett avtal krävdes en parternas »samvilja», somju måste upphöra, »så snart någon av enkelviljorna i den i fråga varande punkten ändrar sig». Förutom »denna grundväsentliga anmärkning» kunde man mot viljeteorin också anmärka, att den blivit undergrävd genom olika modifikationer. Då man t.ex. ansåg, att simulation saknade betydelse för viljeyttringens giltighet med undantag av det fall, »att bristen på allvar hos yttringens afgifvare är uppfattlig för medaftalaren», så löste man ju giltighetsfrågan utgående från medkontrahentens uppfattning. Då man dessutom utgick från att ett oursäktligt misstag ej hindrade avtalets giltighet, så beaktade man inte, att enligt teorin varje misstag måste beröva en »handling egenskapen af verklig vilje-akt»; Jherings lära, att avtalet även vid oursäktligt misstag var ogiltigt, om också medförande skadeståndsskyldighet, var i detta avseende följdriktigare. Även Jherings lära hade dock sina brister: omskadeståndsskyldigheten »sättes lika med skyldigheten att fullgöra aftalet», komman på omvägar till den sats som man inte ville erkänna, och »i händelse en friare uppfattning af skadan antages», vilket kunde leda till en lägre ersättning, så stred detta »mot den allmänna rättskänslan». Platon, Emner, s. SI f. Platou, Emner, s. 80 f. Platou, Emner, s. 85. Platou, Emner, s. 88. Se Platou, Eorelarsninger over udvalgte Emner af Privatrettens almindelige Del, Kristiania 1914, s. 130 ff., sammanfattande s. 156 f. Nordling, s. 144 och not 2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=