350 Viljeserklxringen»; detta hade betonats av Stang. Scheel sade sig basera sin egen framställning på förklaringsteorin.^i Ett av de intressantaste bidragen till den norska debatten finns i Oscar Platons stencilerade föreläsningar över »Udvalgte Emner af Privatrettens almindelige Del» (1902-1904), som innehåller delvis mycket extrema utlåtanden. Man bör dock komma ihåg, att utgåvan helt bygger på åhöraranteckningar (se II 3.3.1.) med alla möjligheter till missförstånd. Platon delade i sina föreläsningar på många punkter Gjelsviks åsikter, även omdenne i allmänhet inte nämndes. Platon ansåg liksomGjelsvik, att frågan omvilken teori som var gällande, var helt öppen i norsk positiv rätt. Jul. Lassen hade påstått, att lagböckernas 5-1-1 och 2 utgick från tillitsteorin, men han hade tolkat artiklarna utan att ta i beaktande deras förutsättningar, eftersom man hade skrivit dem utan att tänka på teorierna, som blev aktuella först omkring 200 år senare.^2 Stang hade byggt sin historiska framställning på en hojesteretsdom från år 1702, men åhöraren till föreläsningarna antecknade: »Denne dom, mener Platou, minder for sterkt omurgermanisk ret.» I Norge fanns det i själva verket enligt föreläsaren ingen skriven lag omfrågan och inte heller någon sedvanerätt. Stängs lära påminde också i övrigt om föreställningarna i urgermansk rätt och i de tolv tavlornas lag och skall av Platou på föreläsningarna ha kallats »en ’bordet fangermoral’».^^ Platou bemötte Stängs åberopande av 0rsted med ett par 0rsted-citat, enligt vilka parternas förpliktelser bestämdes av deras vilja och av att ett samtycke var verkligt och inte endast skenbart. Platou kunde alltså inte bygga sin argumentering för viljeteorin på positiv norsk rätt. Då det gällde det vanliga argumentet för tillits- och förklaringsteorierna, »omsastningens tarv», ansåg Platou, att viljeteorin tog lika mycket hänsyn till detta krav: »erkl^rings- og tillidsteorierne udszetter den erkla;rende for langt storre fare end den fare, viljeteorien udsxtter modtageren af erkljeringen for».55 Platou använde sig dessutom av rent konstruktiva argument. Då det saknades positivrättsliga bestämmelser, var anhängarna av tillitsteorin skyldiga att bevisa sitt påstående, att mottagarens tillit »med logisk nodvendighed forer til» att viljeförklararen blir bunden, men ett sådant bevis kunde inte framläggas, eftersom det logiskt tvärtomvar så, att B inte på något sätt kunde bli förpliktad till någonting, därför att A trodde att B ville någonting. Logiskt kunde inte förväntningen skapa ett giltigt avtal: »Loven kan sige som almen regel, at tilfa^ldet behandles som om der forelaa kontrakt, men ikke skabe nogen kontrakt.»56 Tillitsteorins svaghet var också, att man var tvungen att Herman Scheel, s. 290 f. och 290 not 29 och 30. Platou, Emner, s. 82. 55 Platou, Emner, s. 84. 5'’ Platou, Emner, s. 71. 55 Platou, Emner, s. 71. 5^ Platou, Emner, s. 82 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=