17 talets första decennium, och studiehandboken 1910 nämnde följande juridiska ämnen: romersk och internationell privaträtt samt juridisk encyklopedi, civilrätt, kriminallagfarenhet, processrätt, ekonomisk rätt, förvaltningsrätt (ej för rättsexamen), statsrätt och folkrätt, rättshistoria samt rysk statsrätt och rysk rättshistoria.^^ Den praktiska utbildningen ordnades genomkravet, att examinanden innan rättsexamen eller juris utriusque kandidatexamen kunde visa intyg över, »att han under minst en termin varit underdomare på landet å ting följaktig».^^ Carl Björling, sombekantat sig med kursfordringarna av år 1899, förvånade sig över att man tagit med i Sverige somföråldrade ansedda arbeten, t.ex. Schrevelius’ civilprocess och Nordströms rättshistoria (del II, s. 180 ff. och 220 ff.). Han noterade också den obetydliga andelen danska och i synnerhet norska arbeten, »medan däremot icke så litet tysk och fransk juridik ingår i kurserna». Kunskaper i latin blev i allt högre grad endast ett formellt krav för studier vid universiteten, och den i Danmark ännu rådande skillnaden mellan juris kandidatexamen och en lägre »dansk» examen förlorade därmed sin reella betydelse; dansk examen bestod ju från år 1890 av juris kandidatexamens första del. I Norge var man betydligt radikalare än i Danmark, Sverige och Finland, då det gällde förkastandet av det klassiska bildningsidealet inklusive den obligatoriska latinundervisningen, och gymnasiereformen år 1896 skapade ett latinfritt gymnasiummed en reallinje och en engelsklinje.Blivandejurister måste dock enligt en lag av år 1903 avlägga ett förberedande prov i latin, vilket byggde på två terminers studier; latinkravet avskaffades helt i de nya bestämmelserna om juridisk ämbetsexamen år 1934.^^ j Finland kunde studentexamens skriftliga prov i främmande språk erläggas genom en översättning från modersmålet till latin, ryska, tyska eller franska, och år 1896 ändrades latinprovet till en översättning från latin till modersmålet; i Sverige hade motsvarande reformgenomförts redan året innan.Enligt stadgan angående juridiska examina 29.4.1904 i Sverige hade endast den som avlagt studentexamen med godkända insikter i latin, behörighet att avlägga juris kandidatexamen, medan godkänd studentexamen utan tilläggskrav räckte för kansliexamen; latinkravet för juris kandidater avskaffades först år 1954.^'^ I Finland kvarstod den traditionella benämningen juris utriusque kandidatexamen fram till den här behandlade tidens slut, och var också uttryck för en realitet, då man krävde vidsträckta kunskaper, förSe Studier 1910, s. 9 ff. Se t.ex. Studier 1901, s. 8 f. Björling, TfR 1900, s. 158 f. Slagstad, Strateger, s. 97 f. Amundsen II, s. 6. 33 Klinge II, s. 768. 3'* Se Studiehandbok, Uppsala 1904, s. 17 och 20; Malmström, s. 39.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=