349 av tredje man använt tvång utförd rättshandling var ogiltig även mot en mottagare i god tro, var artikeln ur tillitsteorins synvinkel betraktat en anomali. Då 5-1-4 närmast stod i harmoni med viljeteorin, kunde man anse det vara naturligt, att lagen, när den fastställde, att rättshandlingar var bindande, »knytter denne virkning til retshandelens normalindhold, altsaa ikke blot til en retshandels ydre side (udforelseshandlingen), men til denne+dens indre side (retshandelsviljen)».'*^ Gjelsvik framhöll, att de olika teoriernas anhängare ofta i hög grad hade överdrivit de negativa följderna av motståndarens lära. »Naesten rorende er det, naar Leonhard, den ivrigste forkjtemper for tillidstheorien blandt romanisterne, taler om, hvor tungt det er for et menneske at blive skuffet.» Också viljeteorins anhängare, t.ex. Enneccerus, hade gjort sig skyldiga till liknande övertramp. Enligt Gjelsvik ledde ingendera teorin till någon katastrof. Om man, för övrigt med rätta, ansåg, att den romerska rätten stod på viljeteorins ståndpunkt, »saa har man beviset for, at et retssystemkan antage denne theori, uden at samhandelens sikkerhed i synderlig grad lider derunder»; å andra sidan hade tillämpandet av tillitsteorin i den österrikiska ABGB inte lett till några »praktiske betamkeligheder». »Vi synes derfor, at begge parter bor tage rev i seilene og indromme, at en lovgivning kan slutte sig til den ene eller anden theori uden derved at krasnke enten folkets retsfserdighedsfolelse eller hindre samhandelens sikkerhed.» Sanningen var, att båda teorierna hade både sina brister och sina fördelar. »Men ingen af dem har saa store mangier eller saa storefordele, at man udelukkende paa grundlag heraf kan sige, hvad der er den positive rets standpunkt i et retssystem, der som vårt ikke indeholder udtrykkelig hjemmel hvarken for den ene eller anden theori.» Gjelsvik ansåg sig dock inte kunna utgå från tillitsteorin, då det gällde att framställa norsk rätts lära omvillfarelse, utan han byggde på en viljeteori med modifikationer.'^^ Gjelsviks maningar till sans och moderation i debatten förklingade i stort sett ohörda, medan Stang fick, förutomprofessuren, också anhängare till sina synpunkter; t.ex. Jul. Lassen talade om Stängs »fortra^ffelige Afhandling».50 Herman Scheel behandlade frågan endast i korthet i sin sakrättslärobok, men han tog ställning mot viljeteorin under uttrycklig hänvisning till bl.a. Stang. Scheel ställde på traditionellt sätt vilje- och tillitsteorin mot varandra, och försummade inte att påpeka, att den senare teorin hävdades av »de fleste nyere danske Forfattere». Scheel ansåg, att tillitsteorin emellertid på grund av sitt motsatsförhållande till viljeteorin blivit något ensidig. Man kunde säga, att det som egentligen avsågs av tillitsteorins anhängare »korrektere udtrykkes gjennem Erkl^eringstheorien, der lader de berettigede Hensyn til begge Parter komme til sin Ret, idet den lasgger til Grund en objektiv Fortolkning av selve ■*** Gjelsvik, s. 76 f. Gjelsvik, s. 78 f. Jul. Lassen, Vilje, s. 3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=