348 retshandelen for forbindende. Mangier retshandelsviljen paa grund af en paa vildfarelse beroende uoverensstemmelse mellemden og udforselseshandlingen, föreligger kun en retshandels skin, ingen virkelig retshandel.»'^^ Även Gjelsvik framhöll, att teorierna av sina anhängare ofta hade modifierats så, att de komatt närma sig varandra. Windscheid hade förklarat, att viljan kunde ignoreras, då bristande överensstämmelse mellan den och handlingen berodde på grov oaktsamhet. Enligt Gjelsvik innehöll också BGB ett viktigt ställningstagande i frågan. Enligt lagens § 119 hade förklararens oaktsamhet ingen betydelse för viljeförklaringens giltighet. Oaktsamhet under avtalsförhandlingarna kom överhuvudtaget inte i beaktande, inte ens som motivering för ersättningen av det negativa avtalsintresset, då enligt BGB § 122 detta intresse ersattes oberoende omdet förelåg oaktsamhet eller inte. »Men netop heri nzermer den sig tillidstheorien. Sastter kun den negative kontraktsinteresse, hvor tillidstheorien vilde sastte den positive.»'*^ Här gick Gjelsvik mycket långt i sina försök att utsläta motsättningarna mellan teorierna, då just detta ofta betraktades som den avgörande skillnaden: enligt viljeteorin fick mottagaren endast ersättning för det negativa avtalsintresset. Gjelsvik tog i enlighet med fakultetens krav också ställning till frågan om Norske Lovs förhållande till de båda teorierna. Han hade som utgångspunkt Jul. Lassens bestämda åsikt, att tillitsteorin hade fått sitt uttryck i lagböckernas 5-1-1 och 2, då dessa artiklar fastställde, att avtal skulle hållas utan att bruka tvetydiga uttryck omviljeförklaring o. dyl., vilket möjligen kunde anses dölja en viljeteori (se även ovan). Enligt Gjelsvik kunde man dock utgående »fra et rigtigt lovfortolkningsstandpunkt» inte åberopa sig på de nämnda artiklarna vare sig somgrund för tillits- eller för viljeteorin. Omman liksom Jul. Lassen ansåg, att 5-1-1 gav även ensidiga rättshandlingar förbindande kraft, så var artikeln meningsfull, utan att man behövde lägga in tillitsteorin i den. Ingen kunde väl heller påstå, att lagstiftaren skulle ens ha varit medveten om den tanke, på vilken tillitsteorin vilade, för att inte tala omsjälva tillitsteorin. Därför måste man fråga sig: »Kan man tage tillidstheorien ud af ord, som strikte fortolket kunde omfatte den, naar lovgiveren ikke har lagt den indi disse ord?» En sådan metod ledde enligt Gjelsvik till cnpetitio principii. Ommetoden var riktig, kunde lagstiftarens vilja ignoreras, när förklaringen inte motsvarade den. »Men kunde den det, d. v. s.: Havde man i saadanne tilfaslde hjemmel til at ignorere lagstifterens vilje, saa kunde man jo i kraft af samme hjemmel ignorere en privat kontraherende parts vilje, der ikke stemte med erkl^ringen.» Det kunde dock inte inses, varför en privatpersons vilja kunde ha krav på ett hänsynstagande, sominte kom lagstiftaren till del. Då dessutom lagens 5-1-4 enligt en allmän, även av Jul. Lassen accepterad tolkning innebar, att en under t.o.m. Gjelsvik, s. 74 f. Gjelsvik, s. 75.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=