346 förklararens ansvar gick ut från, att förklaringens avgivare genom sin rättshandling hade velat ingå en förpliktelse och att han gjort sig skyldig till ett rättsstridigt förhållande, dvs. han ansvarade endast »hvor Uoverensstemmelsen mellemVilje og Viljeserklaering er ham tilregnelig». Ansvaret begränsade sig i allmänhet till det negativa avtalsintresset, »men det vilde imidlertid ikke va^re noget med en korrekt Retsbrudsteori i og for sig uforeneligt», att lagen stadgade ett ansvar enligt det positiva avtalsintresset. Ansvaret uppstod dock inte enbart på grund av mottagarens »Forventninger», utan det krävdes dessutom, att denne hade »truffet Forfoininger over sin Formuessfaere». Då det gällde frågan, omersättning kunde krävas enligt det negativa eller det positiva avtalsintresset, »vilde den heldigste legislative Lösning her vaere at give Dommerens librum arhitriumet meget vidt Spillerum».‘^° På en mera allmän nivå kritiserade Hagerup Jul. Lassen både för dennes ensidighet och för sättet att argumentera med hjälp av mer eller mindre tvivelaktiga allmänna principer. Det legislativa problemet omviljeförklararens bundenhet »loses ikke ved ensidig kun at tage Hensyn i en Rigtning, men ved en Formidling af de krydsende Hensyn». När man till förmån för tillitsteorin hänvisade till begrepp som»Samhandelens Tarv» och »taler store Ord om, at al Sikkerhed i Handel og Vandel vilde forsvinde, hvis man ikke kunde stole paa Lofter», så sköt man långt över målet. »Samhandelens Tarv» hotades inte av viljeteorin redan på den grund, att bevisbördan låg hos förklaringsavgivaren, och ehuru principen om »Samhandelens Tarv» var »i og for sig en betydelig Faktor i Retsorganismen», så var den inte allenarådande; det var likaviktigt »at fyldestgjore Retfa^rdighedens Krav»."^' Hagerup använde sig dock också själv av tämligen allmänt hållna argument, som »en sund og naturlig Retsfolelses Krav» och »en naturlig Betragtning af ... hvad Hensynet til Omsastningslivets Tarv krxver».'^- Den juridiska fakulteten i Kristiania uppmanade direkt till ställningstaganden rörande vilje- och tillitsteorin, då man år 1896 av sökandena till professuren i privaträtt önskade en avhandling med rubriken »Hvilken indflytelse har efter norsk privatret vildfarelse paa en retshandels gyldighed?» Då man tänker på Fredrik Stängs redan tidigt uppkomna motvilja mot romanistisk doktrin, är det inte förvånande, att han i sin avhandling förkastade åtminstone viljeteorin. Den romanistiska teorin betonade viljans grundläggande betydelse. Visserligen erkände man »store og nodvendige Lempninger i dette Princips Gjennemforelse»; Stang ansåg sig också genom sin historiska översikt i början av avhandlingen ha visat, »at man i norsk Ret savner Hjemmel til at gå ud fra dette Princip». Den diametralt motsatta tillitsteorin, somlade vikten, inte på »[d]en Erkasrendes Hensigt, men på de Forestillinger (Forventninger), som han Hagerup, TfR 1894, s. 51 och 54. ■" Hagerup, TfR 1894, s. 50. Hagerup, TfR 1894, s. 45 och 55.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=