344 »tilborlig Hensyntagen saavel til de individuelle Forhold som til, at det ofte bor opstilles almindeligere deklaratoriske Retsbud ... forsogt at dele Sol og Vind lige, dog under Trykket af en Tendens til at fastholde et enkelt Princip (Viljedogme - Forventning) for Lösningen i flere Tilfxlde, hvor det rette burde soges mere skonsmsessigt under flere krydsende Princippers Vejledning.» Den enskilda principen hade ofta givit »en illusorisk Vejledning, fordi Princippet someneraadende maatte formes til et ’elastisk’ Almenprincip».^* Medan motsättningarna i dansk rättslitteratur rörde sig inom ramarna för förklarings- eller tillitsteorin, fanns det i norsk doktrin anhängare till både viljeteorin och tillitsteorin, som dock vanligen i båda fallen förordades med modifikationer. I den av L. M. B. Aubert på grundval av Georg Frederik Hallagers »Den norske Obligationsret» utgivna »Den norske Obligationsrets almindelige Del» (1887) enkel förklaringsteori: oöverensstämmelse mellan en parts vilja och förklaring »kan ikke i og for sig berettige hamtil at fratr^ede Kontrakten eller paastaa den anset somugyldig, da den enes Ret ikke, uden at al kontraktm^essig Sikkerhed maa forsvinde, (kurs. här) kan gjores afh^engig af hvad der foregaar i den andens Indre».32 Undantagen ledde dock till en viljeteori: man kunde nämligen inte uppställa »som en aldeles undtagelsesfri Saetning, at den ene af Parternes ensidige og Medkontrahenten utilregnelige Vildfarelse i intet Tilfselde kan tillxgges nogen Virkning i de kontraktmjessige Forhold». Omvillfarelsen var »virkelig og vassentlig» och gällde »Kontraktens Gjenstand eller andre essentialia» och »Feiltagelsen er ganske undskyldelig», kunde avtalet frångås. I en not påpekade Aubert, att man här fann »den hos os fra 0rsted af almindelige Lasre om Vildfarelse ved Kontraktens Indgaaelse» återgiven i korthet i enlighet med Hallagers framställning »dog med Udeladelse af de Sastninger, som ansaaes mest tvivlsomme».^^ I sin recensionsuppsats av Jul. Lassens handbok »Til Obligationsrettens almindelige Del» (TfR 1894, s. 32-69, varav vilje- och tillitsteorin upptog s. 38-58) tog Francis Hagerup kraftigt ställning för viljeteorin. Hagerup började med att presentera Lassens lära som en till ytterlighet gående tillitsteori. Aven löften avgivna av sinnessjuka var enligt Lassen bindande, omdessa inte var formellt omyndigförklarade, och motparten var i god tro; Lassen medgav dock, att han på denna punkt hade dansk rättspraxis mot sig. Hagerup påpekade, att denna av Bentzon som »epokegjorende» betecknade lära inte var ny, utan byggde på Goos’ och Aagesens tankar och hade viktiga beröringspunkter utgångspunkten i framställningen närmast en var Bentzon, Retslxre, s. 123; jfr Bentzon, s. 324 f. Hallager _ Aubert, s. 91. Hallager _Aubert, s. 104 och s. 104 not 2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=