340 ingen tvingades att dra svärdet, men drog man det, blev blodsutgjutelsen oundviklig. Detsamma gällde en viljeförklaring. »Ingen nodes til den, men udtaler man den, da indtrasder den retlige Virkning uafh^ngig af Villien». Även i den österrikiska ABGB gick man ut från att det existerade en rätt att lita på sanningen i rättsliga förklaringar. Då man ingenstans klart hade uttryckt denna rätt, berodde det på, att rätten till sanningen, liksomt.ex. rätten till livet, var så självklar, att den inte kunde göras till föremål för debatt. Det var alltså bevisat, »[a]t enhver Samhandel, saa Izenge ikke Pligten til at tale Sanning i det tidligere angivne Omfång er anerkjendt, er en fuldst^ndig Umulighed». Det utförliga referatet av Niels Lassens analys kan motiveras med att analysen är en provkarta på periodens rättskällelära och argumentationsteknik - det är dock i viss mån en definitionsfråga, om man också vill påstå, att den även är ett uttryck för den konstruktiva metoden, trots att antagandet nog ligger nära till hands. Lassens argumentation byggde på den i tidens doktrin vanliga dualismen mellan en »allmän», övernationell rätt inklusive allmänna rättsprinciper, som även fanns i den romerska rätten, samt olika positiva rättsbestämmelser med begränsad räckvidd. Övriga argumentationsmedel är hänvisningar till utländsk rätt, avståndstagandet från fiktioner och kravet på logisk konsekvens, men även tanken på överpositiva, konkludenta rättigheter samt »den naturlige Retsfolelse», som utkrävde ansvar av den ofta nämnde teaterdirektören. Trots accepterandet av tillitsteorin slutade inte debatten i Danmark, utan den komatt bestå, inte mellan viljeteorins och tillitsteorins anhängare, då man i stort sett var överens om den sistnämnda teorins praktiska fördelar, utan mellan ’dogmatiker’ och ’pragmatiker’. Dogmatikerna härledde de för en viljeförklarings mottagare gynnsamma rättssatserna ur en allmän princip, medan pragmatikerna i allt högre grad krävde en skälig, rättvis lösning av det konkreta fallet, även om detta resultat inte kunde försvaras som en följdsats av den allmänna principen. Det var Niels Lassen, som alltmera ville framstå som de praktiskt verksamma juristernas banerförare, somi mitten av 1880-talet gick till angrepp på »Principet om Retsbeskyttelse for berettigede Forventninger» i de tidigaste upplagorna av Jul. Lassens obligationsrätt (II 2.4.3.3.). Enligt Niels Lassen var Jul. Lassens princip »ikke ... heldigt formuleret ..., i Virkeligheden indeholdslost, ... tillige ... positiv vildledende», och han ansåg, att den nya principen endast verkade vara »en Omskrivning af den Ssetning, at det i det okonomiske Samfund er nodvendigt, at der indenfor visse Grasnser skal kunne stoles paa Lofter, med andre Ord nodvendigt, at Kontrakter indenfor visse Gr^enser have forbindende Kraft ...».'^ Niels Lassen, s. 35 ff. ** Niels Lassen, s. 23. Niels Lassen, UfR 1885, s. 3 ff. 17
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=