339 sin Formuesphasres Integritet’». Man kunde kräva ersättning för en skada, som förorsakats genomett otillåtligt medel, och detta var fallet, då en rättighet hade kränkts. Frågan omvilka rättigheter det fanns hörde däremot till den positiva rätten.'2 Niels Lassen övergick därefter till den omtalade teaterdirektören och konstaterade, att om denne avsiktligt hade förvanskat adressen för att locka systern att göra en onödig resa, så var han utan vidare skadeståndsskyldig: romarnas actio doli var otvivelaktigt användbar. Omså var fallet var det samtidigt klart, att teaterdirektören hade kränkt en rättighet. Men vilken? Att tala omen frivillig avtalsrättslig förpliktelse var en fiktion, och sångerskan hade ju ingen sakrättighet. Det var därför nödvändigt »at anerkjende en Pligt til at give sine Tanker en adaskvat Form og en tilsvaerende Ret til Sandhed». Sanningsplikten gällde naturligtvis endast rättsligaviljeförklaringar, som gav uttryck åt en förpliktelsevilja, inte t.ex. råd och uppgifter. Enligt Niels Lassen måste man fråga sig, varför man kunde anta förekomsten av en sådan sanningsplikt, och enligt honom var det enda möjliga svaret en hänvisning till nödvändigheten av »at man i Samhandlen maa kunne stole paa hinandens Ord». Därav följde den begränsningen, att om motparten såg eller kunde se den bristande överensstämmelsen mellan vilja och förklaring, så var förklaringen inte bindande, m.a.o. motpartens bonafides var ett viktigt kriterium. Enligt författaren var däremot inte viljeförklararens vållande något nödvändigt villkor för bundenheten.i"* Då det gällde den avgörande skillnaden mellan de båda teorierna, nämligen viljeförklararens skadeståndsskyldighet enligt det positiva eller det negativa avtalsintresset, var Niels Lassens ståndpunkt entydig. I konsekvensens namn måste man i motsats till Jhering välja någotdera alternativet för samtliga fall, och det var orimligt att välja en ersättning enligt det negativa avtalsintresset, »der snart ikke hja^lper den Forurettede, snart giver hamAdgang til Fremsa^ttelsen af de mest exorbitante Krav».*5 Det sistnämnda påpekandet visar, att Lassen såg en ersättning enligt det positiva avtalsintresset somett skydd även för viljeförklararen, till vilket han återkom: »Til enhver Tid maa den Erkla;- rende kunne sige: behandl mig, som omjeg havde villet, hermed er den yderste Graendse for hans Ansvar given.»'^ Niels Lassen sammanfattade: »Enhver har en ubetinget Ret til at stole paa den retlige Villieserklzerings Sandhed, hvortil svarer den absolute Forpligtelse at afholde sig fra den, forsaavidt man ikke forbinder den Hensigt med Ordene, disse angive.» Tydligen för att förebygga påståenden omobillighet mot viljeförklararen hänvisade författaren till den danska legenden omsvärdet Tyrfing: Niels Lassen, s. 27 f. Niels Lassen, s. 30 f. i'* Niels Lassen, s. 31 ff. Niels Lassen, s. 33 f. Niels Lassen, s. 35.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=