338 Argumenteringen var naturligtvis mera ingående i doktorsavhandlingar, andra monografier och uppsatser. Niels Lassen hörde i själva verket till de tidigaste motståndarna till viljeteorin, som han tog avstånd från i mycket skarpa ordalag (se även ovan II 2.4.3.1.), en annan sak är att han senare vände sig också mot tillitsteorin i dess dogmatiska form(se nedan). Lassen nöjde sig dock inte med drastiska jämförelser, utan motiverade också utförligt sina åsikter. Dessa motiveringar är intressanta som ett exempel på de så småningom uppstående tankegångarna i dansk doktrin. Niels Lassen betonade i sin doktorsavhandling (1874), att han främst hade haft tillgång till utländsk litteratur under utarbetandet av avhandlingen, och avsnittet »Uoverensstemmelse mellem Villiesbeslutning og Villieserkltcring» var en diskussion med tyska författare, främst Jhering och Windscheid. Medan Windscheids argument generellt avfärdades somoriktiga, och Savigny beskylldes för både bristande logik och fiktioner,'® gick Lassen närmare in påJherings argumentering utgående bl.a. från dennes klassiska exempel med teaterdirektören som till ett högt pris engagerade en berömd sångerska, men i misstag skickade anbudet till den mindre berömda systern, som även var sångerska, och somreste till platsen: skulle denna syster få ersättning och på vilka grunder? Jhering ansåg, att engagemanget otvivelaktigt var en nullitet på grund av bristande vilja, varför den tillresta systern endast kunde få ersättning för sina utgifter, alltså det s.k. negativa avtalsintresset. Problemet var enligt Lassen att motivera denna ersättning, då romersk rätt utanför avtalsförhållanden blott kände Lex Aquilia, sommedgav ersättning för synlig skadegörelse av konkreta föremål, och actio doli, som byggde på skadevållande avsikt. Man var därför tvungen att bygga på avtalsläran, men det nämnda avtalet var ju en nullitet. Jherings lösning var att utsträcka culpa-regeln inte blott till redan bestående, utan även till uppkommande avtal. Lassens huvudinvändning mot Jherings teori var, att den byggde på en fiktion: för att undgå följderna av avtalets nullitet var man tvungen att fingera ett annat avtal om garanti för avtalsförhandlingarna. Jhering hade rätt i att ett ansvar i det omtalade förhållandet var nödvändigt, men detta ansvar kunde inte byggas på någon vilja. Lassen såg det därför som sin huvuduppgift »at soge det Princip, det medforer, at en Forpligtelse kan opstaa, uden at nogensomhelst Villie er tilstede»." Enligt Niels Lassen visste varje jurist i teorin, att det för var och en fanns, om inte moraliskt, så dock juridiskt tillåtna medel att skada sina medmänniskor, men trots detta hittade man såväl i lagar somi vetenskapliga verk oklara formuleringar, »der til syvende og sidst hvile paa den uklare Forestilling, at det ene Individs Formuesphxre ganske i Almindelighed taget er sikkret overfor Andres Indgreb». Enligt Lassen var denna uppfattning felaktig. Det fanns sakrättigheter, obligationsrättsliga rättigheter osv., »men ikke nogen Ret ’paa Niels Lassen, s. 18 f. '• Niels Lassen, s. 22 ff. och 26.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=