336 2.1. Vilje- och tillitsteorierna I den tyska pandekträtten var viljeteorin förhärskande. Savigny hade lagt grunden till teorin, och senare hörde bl.a. Windscheid och Dernburg till teorins anhängare.^ Tillits- och förklaringsteorin (Vertrauens-, Erklärungstheorie) fick dock en del förespråkare mot slutet av 1800-talet.^ Medan viljeteorin i princip utgick från den förklarandes verkliga vilja, ansåg de olika tillitsteoriernas anhängare, att man på olika grunder måste skydda den av en viljeförklaring väckta förväntan hos en mottagare, som var i god tro. Tillitsteorins anhängare segrade i Norden, och teorin fick sitt uttryck i Avtalslagen § 32, medan § 28 dock skyddade en viljeförklarare, somutsatts för grovt tvång. I Tyskland lämnade den kommission, som skrev det andra förslaget till BGB, med avsikt frågan öppen,^ men åtminstoneviljeteorins anhängare har senare påstått, att BGB § 119 innehåller ett klart uttryck för viljeteorin.'* Avtals- och tillitsteorins största praktiska skillnad syntes i förhållandet till viljeförklararens vårdslöshet kombinerad med mottagarens goda tro. Enligt tillitsteorin kunde mottagaren kräva, att förklararen var bunden av sin förklaring, medan förklararen enligt viljeteorien däremot inte blev bunden, åtminstone omhan inte gjort sig skyldig till grov vårdslöshet. Viljeteorins obillighet mot adressaten mildrades av att man krävde väsentlig omotsvarighet mellan vilja och förklaring och att s.k. motivvillfarelse ansågs sakna relevans. En ytterligare kompromiss var den av Jhering år 1861 lanserade läran om det negativa kontraktsintresset, »viljeteorins kungstanke»: den vårdslöse viljeförklararen blev visserligen fri från sin förklaring, men han var skyldig att ersätta adressatens skada för att denne litat på och haft omkostnader på grund av den ogiltiga förklaringen {culpa in contrahendo).^ Naturligtvis behandlades också olika fall av bristande överensstämmelse mellan vilja och förklaring på olika sätt, så att inte ens viljeteorins mest övertygade anhängare fäste någon vikt vid s.k. reservatio mentalis, en av viljeförklararen avsedd skillnad mellan vilja och förklaring, medan även tillitsteorins anhängare inte ansåg viljeförklararen vara bunden, om han hade varit utsatt för (grovt) tvång, ens då motparten varit i god tro. I fråga omvillfarelse brukade man också skilja mellan s.k. äkta, dvs. motivvillfarelse, och oäkta villfarelse, då förklararen sagt eller skrivit någonting annat än han menat. Dessa distinktioner behandlas inte genomgående i följande framställning, som koncentrerar sig på de olika argumenten för viljeteorin respektive tillitsteorin. Vilje- och tillitsteorierna i nordisk doktrin har redan tidigare undersökts i Erik af Hällströms i Helsingfors försvarade doktorsavhandling »Om villfarelse ’ Se Savigny III, s. 257 ff.; Windscheid, s. 197 ff.; Demburg, Recht, s. 368. - Omskillnaden mellan dessa teorier, se t.ex. af Hällström, s. 15 not 31. ^ Enneccerus-Nipperdey, s. 1022. ■* Demburg, Recht, s. 368; afHällström, s. 35. ^ Se af Hällström, s. 32 f.; s. 32 not 79, och om»viljeteorins kungstanke», s. 57.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=