330 lachius’ författarskap på ett strikt fasthållande vid lagtexten och ett noggrant undvikande av den verklige lagstiftarens vilja. I sin tidigare refererade artikel omogiltighetsläran i 1734 års lag (ovan II 5.3.1.) hänvisade han endast en gång och helt allmänt till lagens förarbeten.Även då det gällde nyare lagstiftning, kunde Julian Serlachius polemisera mot lagutskottets betänkade och konstatera, att lagutskottets uppfattningstred »mot lagens tydliga ord» samt att, trots lagutskottets ändring i lagtexten för att bättre uttrycka sin uppfattning, »lagens text - lyckligtvis - icke ens med detta tillägg [gav] stöd för densamma».^'' Författarens hela tolkning av 1734 års lag byggde enbart på en analys av lagtexten enligt det sena 1800-talets språkbruk. Omhan ägnade lagstiftaren en tanke, så var denne inte av kött och blod, varken 1686 års lagkommission eller frihetstidens ständer, utan en helt abstrakt, logisk och konsekvent lagstiftare, somvar skolad i den konstruktiva riktningens metod. Det var Viggo Bentzon, somslutligen högg av den gordiska knuten. I den omfattande framställningen av lagtolkningsläran i den år 1905 utkomna läroboken »Retskilderne» (s. 180—357) tog han avstånd från både den subjektiva och den objektiva teorin och byggde upp sin egen tolkningslära på en helt ny grund. Bentzon skilde nu uttryckligen mellan en normativ och en deskriptiv lära. Han konstaterade om tidigare teorier (bl.a. Goos’), att dessa hade strävat till att skapa »den efter ideal Ret rigtige Fortolkningsteori», somhade krav på »Gyldighed for enhver Tids og ethvert Lands Ret», medan det i själva verket gällde »at finde og anvende den nedarvede danske Rets Opfattelse». En författare fick inte hävda det som för honom själv var tolkningsidealet, »men han skal vise ’Retslydighed’, stille sig forskende og ’receptivt’, han skal respektere den hidtidige Fortolkningspraxis somet vigtigt Led i den objektivt gaeldende danske Ret» genomatt uttrycka de principer, somrättspraxis »maaske mere ubevidst har fulgt {'sand’ dansk Fortolkningsteori)». Man måste gå induktivt till väga genomatt undersöka talrika tolkningsfall och försöka finna det karakteristiska i dem.Denverkliga tolkningstraditionen måste vara avgörande för all tolkningsteori. Detta hade negligerats av de traditionella idealteorierna, som hade »miskjendt den sidste og fundamentaleste Retskilde: den nedarvede Fremgangsmaade som Basreren af hele den objektive Retsorden». Bentzon hade en mycket ödmjuk inställning till sanningsvärdet i sin egen teori: han hade visserligen strävat till absolut objektivitet, men betvivlade själv sin förmåga därtill, dvs. förmåga att riktigt karakterisera gällande tolkningspraxis, och han uppmanade läsaren till kritik: »Den Belägring, man kan S0ge af Fremstillingen, er nasrmest den, at vejledes til ad de rette Veje selv at danne sin egen retlige Livsanskuelse ...». Trots att Bentzon sade sig framföra en teori, som »tilsigter Julian Serlachius, JFT 1902, s. 21 f. Julian Serlachius, Obligationsrätt, s. 47 not 1. ^'2 Bentzon, s. 202. 610
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=