329 orden icke äro annat än formen för uttryckande af det innehåll lagstiftaren verkligen velat hafva utsagt», måste man ha starka garantier mot missbruk av tolkningsfriheten, och man fick inte tillgripa en ordalydelsen ändrande tolkning på grund av ändamålsenlighets- eller rättviseskäl.Ett klart ställningstagande för den subjektiva tolkningen var påpekandet, att språkbruket vid tiden för lagens stiftande var avgörande trots senare ändringar. Julian Serlachius’ lagtolkningsmetod är ett belysande exempel på den ibland tvivelaktiga uppdelningen i subjektiv och objektiv lagtolkning. I sin lärobok i obligationsrättens allmänna läror framställde författaren i korthet lagtolkningsläran. Framställningen började med ett referat av talrika, i olika riktning gående satser ur domarreglerna, varefter Julian Serlachius konstaterade, att »rätt» var »det meniga bästa, den yttre ordning, inom hvilken de menskliga intressena kunna fullföljas ...». Han fortsatte: »Detta rätta skall vara lagstiftarens rättesnöre, då han försöker finna det under gifna förhållanden ändamålsenligaste; det är det, somgifver lagen skäl, dess objektiva berättigande. Att ’det rätta’ skall i och genom lagen förvärkligas är lagens grundåskådning, dess anda.»^°^ Enligt Julian Serlachius var lagen såsom allt mänskligt ofullkomlig, och det kunde inträffa, att lagarnas tillämpning »under omständigheter, som afvika från det vanliga, skulle innefatta användande af en regel, hvilken lagstiftaren, om han förutsett ett sådant fall, skulle ogillat». Lagen hade därför uppställt som rättesnöre för rättsskipningen, att denna borde gå »i lagens anda» och t.o.m. avvika från lagens ordalydelse, omresultatet blev »oskäligt», dvs. ledde till »en regel, hvilken en rättrådig och tillika förståndig, i. e. riktigt tänkande och erfaren man icke vill låta gälla vare sig mot eller för honom». Domarens uppgift var att i varje konkret fall »finna det rätta, visserligen enligt lag, men icke alltid efter hvad bokstafven, utan hvad lagens anda, dess rätta mening gifver vid handen». Trots att Julian Serlachius nämnde lagstiftaren mera i förbigående, kunde hans uttalande tydas som en mera »urvattnad» subjektiv lagtolkningslära i Windscheids anda. Även Serlachius opererade med lagstiftarens hypotetiska vilja (»... om han förutsett ett sådant fall ...»). Hänvisningen till »en riktigt tänkande och erfaren man» är däremot ett försök att liksomOtto Lenel i tysk doktrin precisera den objektiva lagtolkningsläran genom att införa tolkningsfiguren bonus pater familias i den.^°^ I själva verket byggde hela Julian SerMontgomery, s. 92 f. Montgomery, s. 86. Julian Serlachius, Obligationsrätt, s. 22 f. De svenska domarreglerna (del I, s. 20 f.) upplevde även annars en renässans genomlagtolkningsläran, och de citerades av både Reuterskiöld, Rechtsauslegung, s. 68 not 2, och Bentzon, s. 246. Julian Serlachius, Obligationsrätt, s. 23 f. Omargumentet bonus paterfamilias i lagtolkningsläran, se även Reuterskiöld, Rechtsauslegung, s. 25; Bentzon, s. 233. 606 608 605 606 607 608 609
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=