321 1.4. Lagtolkningsläran 1.4.1. Subjektiv och objektiv lagtolkning Man har traditionellt ansett, att lagtolkningsläran i tysk doktrin undergick en genomgripande förändring kring mitten av 1880-talet, då först Heinrich Thöl och senare Karl Binding, Josef Kohler samt Adolf Wach i sina skrifter började propagera för en ny s.k. objektiv lagtolkningsteori.^^s Den objektiva lagtolkningsteorin utgick från meningen enligt själva lagtextens ordalydelse, medan den traditionella, subjektiva tolkningsteorin letade efter, eller åtminstone sade sig leta efter, lagstiftarens verkliga mening. En konkret skillnad mellan de båda teorierna låg däri, att den subjektiva teorins anhängare fäste stor vikt vid lagens förarbeten, riksdagsdebatter o. likn., medan sådant material saknade större betydelse för en ’objektiv’ lagtolkning. En annan skillnad var, att den subjektiva tolkningslärans anhängare krävde en mera historisk tolkning, baserad på språkbruket vid tiden för lagens utfärdande, medan den objektiva tolkningen utgick från tolkningstidpunktens språkbruk. Regina Ogorek har ställt sig (1986) kritisk till indelningen i en subjektiv och en objektiv lagtolkningsteori. Tanken är inte ny; Björn Ahlander konstaterade (1952), att de reella skillnaderna mellan de subjektiva och objektiva tolkningslärorna ofta hade varit »vida mindre än de slagordsmässiga programfraserna ger vid handen».Redan efter genomgången av lagtolkningsläran i nordisk doktrin på 1700- och 1800-talen ifrågasatte också jag det meningsfulla i att använda en indelning i en subjektiv och en objektiv tolkning (del II, s. 348). De nordiska rättslärda talade nämligen tämligen slumpmässigt om en tolkning byggande på ’lagstiftarens mening’ eller ’lagens mening’; så kunde Casper Frederick Lassen och Ebbe Samuel Bring betecknas som ’objektivister’ långt före den objektiva lagtolkningslärans uppkomst i Tyskland. Aschehoug ansåg visserligen, att man måste tolka lagen efter lagstiftarens vilja, men likt många samtida och senare tyska kolleger syftade han inte på den verklige lagstiftaren, utan på enförnuftig lagstiftare. Redan Savignys »lagstiftarvilja» hade haft föga anknytning till den konkrete lagstiftaren (del II, s. 326), och den som en anhängare av den subjektiva tolkningsläran betraktade Windscheid var beredd att korrigera lagstiftarens verkliga vilja med en förnuftig vilja. I likhet med Savigny krävde han, att tolkaren i sina tankar skulle försätta sig i lagstiftarens ställning (»sich ... in die Seele des Gesetzgebers hineinzudenken»). Lagstiftarens verkliga vilja var alltså inte avgörande, utan man tydde sig till den förnuftiga vilja, som resulterade i den mest tillfredsställande lösningen. Man kunde nämligen utgå från, att lagstiftaren snarare hade velat säga någonting betydelsefullt och lämpligt än någonting meningslöst och opassande (»eher etwas BeSe t.ex. Schroder, s. 34 ff., Ogorek, s. 158 f., somockså framhåller Biilows betydelse. 576 En utförlig presentation av båda teorierna finns också i Bentzon, s. 210 ff. 577 Ogorek, s. 158 ff.; Ahlander, s. 129. 576 22
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=