320 Wrede accepterade rättspraxis som rättskälla, men endast som en del av sedvanerätten, och rättspraxis måste därför vara »långvarig och öfverensstämmande» för att kunna gälla »såsom landssed eller med andra ord såsom rättskälla». Prejudikat var inte en rättskälla, men i synnerhet de högre domstolarnas avgöranden var »väl för domaren nyttiga att känna såsom ledning för hans omdöme och jämväl för att befordra likformighet vid afgörandet af enahanda mål». Liksom redan Hertzberg och senare Reuterskiöld skilde Wrede mellan praxis, som endast hänförde sig till tolkning av lag, och praxis, då lag saknades; endast den sistnämnda kunde vara landssed, dvs. en rättskälla. Wrede ansåg det dock vara ett faktum, att lagtolkande praxis i själva verket ofta ändrade lagen, i vilket fall denna praxis otvivelaktigt måste anses utgöra landssed. Det gemensamma draget i den nordiska doktrinen rörande rättspraxis och prejudikat under den här behandlade perioden är den utpräglat praktiska inställning, som varit märkbar redan i det tidiga 1800-talets litteratur. Någon enstaka hänvisning till den historiska skolans rättskällelära förekomännu, men i allmänhet framhöll man den faktiska nyttan av en stadgad rättspraxis. I Danmark företrädde ännu Goos och Deuntzer i teorin en praxisfientlig inställning. Trots de teoretiska betänkligheterna erkände de dock rättspraxis’ betydelse till fullo i olika reservationer. Först Bentzon accepterande öppet rättspraxis’ stora betydelse för rättsutvecklingen. Endast i Norge betraktade den rådande doktrinen sedan gammalt rättspraxis som en rättskälla, visserligen ofta genom omvägen att beteckna praxis som sedvanerätt eller som en producent av sedvanerätt. Svensk och i synnerhet finsk doktrin intog en mellanställning; man godtog i allmänhet inte oreserverat rättspraxis som rättskälla, utan att dock acceptera de teoretiska betänkligheter, som framförts i Danmark, i den mån man nu kände till dem.^^-» Nyanserna i de olika framställningarna är ofta hårfina, och rättspraxis’ ställning i rättskälleläran påverkades föga av om man betraktade praxis som en självständig rättskälla, som en del av sedvanerätten eller somett sätt att åstadkomma sedvanerätt. De ofta mångtydiga uttalandena ompraxis’ ställning som rättskälla visar dock det berättigade i Bentzons kritik av frågeställningen »enten - eller», då man behandlade denna fråga. 573 Wrede, JFT 1894, s. 366 f. 57-* Även Hertzberg, s. 196, påstod, att man i svensk-finsk doktrin mera betonade domarens frihet att följa sin övertygelse, medan man i dansk-norsk doktrin hade påpekat det önskvärda i en fast praxis. Hertzbergs tolkningav den danska doktrinen beror på hans litteratururval (0rsted, Larsen, Scheel samt Deuntzer; den sistnämnde »med berettiget Fremhaevelse ogsaa af den modsatte Side af Sagen»); se Hertzberg, s. 196 not 4.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=