14 tjänst först år 1875, men den sjätte redan år 1877, och nya tjänster inrättades kontinuerligt, så att fakulteten fick sin tionde professur år 1906; i antalet ingick dock också tjänsterna i nationalekonomi och statistikd^ Utvecklingen kunde dock stöta på politiska problem: då Francis Hagerup var minister på 1890talet, förkastade stortinget med endast en rösts majoritet ett av venstre framlagt förslag att dra in hans professurd^ I Sverige betydde redan grundandet av den juridiska fakulteten vid Stockholms högskola en kraftig ökning av lärartjänsterna. I Uppsala och i Lund hade de juridiska fakulteternas tjänster utökats redan under slutet av 1800talet, omockså tämligen långsamt och ofta först i formav extraordinarie professurer. Vid sekelskiftet 1900 hade dock de juridiska fakulteterna sju professurer både i Uppsala och i Lund.^'^ Efter grundandet av Stockholms högskola var antalet professurer i Sverige större än i Danmark, i Norge och på Island sammanlagt. I Finland hade den juridiska fakulteten i Helsingfors endast fyra professurer ända fram till år 1898, då det grundades en femte professur i bl.a. civilprocessrätt. Under 1900-talets första årtionde fick fakulteten tre nya ordinarie och en extraordinarie professur, av vilka dock tjänsten i rysk statsrätt och rysk rättshistoria påtvingades fakulteten mot dennas vilja. Universitetets alla adjunkturer hade dragits in år 1852, och den juridiska fakulteten fick två nya adjunkttjänster först år 1890; vid periodens slut fanns det fyra adjunkturer.^^ 2.2. Examensreformerna I alla de nordiska länderna var examensreformer ett ständigt återkommande fenomen, som visade, att man experimenterade sig fram för att råda bot på bristerna i undervisningen i juridik. I Danmark förblev examensförordningen av år 1821 (del II, s. 19) i kraft i femtio år, medan förordningen av 30.6.1871 ersattes redan med en ny förordning av 26.9.1890, och denna fick i sin tur stryka på foten för förordningen av 1.12.1902. Förordningen av år 1871 avskaffade några sommindre viktiga betraktade ämnen, bl.a. juridisk encyklopedi, medan antalet examensämnen förblev åtta: 1. allmän rättslära, 2. civilrätt I (person-, familje- och arvsrätt), 3. civilrätt II (sak- och obligationsrätt), 4. straffrätt, 5. processrätt, 6. rättshistoria, 7. statsrätt och 8. romersk rätt.Jämfört med de tidigare förordningarna av år 1736 och 1821 komtyngdpunkten i examen allt mera att vila på gällande dansk rätt. Förordningen av år 1890 delade den tidigare på en enda gång avlagda examen i två delar, och gjorde den gamla danska Stang, Retsvidenskapen, s. 108 f. och 115 f. Slagstad, Strateger, s. 128. '■* Modéer, s. 212. Klinge II, s. 462 f.; Kangas, s. 23 ff. Tamm, Studium, s. 382.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=