313 I finländsk litteratur förblev Montgomerys framställning den utförligaste. Redan några år senare (1894) framställde dock Wrede sedvanerätten på ett sätt, som på många punkter skiljde sig från Montgomerys framställning. Enligt Wrede, som hänvisade bl.a. till Zitelmann, fick sedvanerätten »sin bindande kraft omedelbart och uteslutande från det faktum, att densamma af de enskilda följes och erkännes som rätt».533 Trots stadgandet i RB 1:11 var det enligt Wrede fullt tydligt, att en rättssedvana kunde göra sig gällande även mot skriven lag och i synnerhet mot sådana lagstadganden, somstred mot det allmänna rättsmedvetandet. En landssed i lagens mening kunde vara såväl hela landets som en viss landsdels eller yrkesgrupps sed, t.ex. handelsbruk. Med en stigande samhällsutveckling minskade sedvanerättens betydelse, och sedvanerätten uppstod närmast genomdomstolspraxis.^^'* Chydenius följdei stort sett Wredes linje: då det var fråga omsedvanerättens giltighet, hade doktrinen »efter trägen undersökning, inte kunnat gifva bättre svar än helt enkelt det, att den gäller emedan den tillämpas».^35 Chydenius hade också en realistisk inställning till sedvanerättens förmåga att ändra lag. Stadgandet i RB 1:11 hade »utan tvifvel gjort domstolarna försiktiga och bör i själfva värket mana till varsamhet», men å andra sidan »torde förbud gentemot sedvanerätt, som ändrar lag, vara vanmäktigt».336 Sedvanerättsregler kunde inte anses vara gällande, omde inte hade tillämpats av domstolarna, »låt vara att de af allmänhetenfrivilligt efterlefts».337 Chydenius, somupprepade gånger hänvisade till Stängs artikel om kutymer i TfR 1908, skilde mellan sedvänja somtolkningsmedel vid avtal samt egentlig sedvanerätt.338 Man fick inte tänka sig, att sedvanorna var »utslag af ett hela folkets rättsmedvetande»; ett sådant kunde inte åberopas inom civilrätten. »Rättsmedvetandet, rättskänslan har öfverhufvud ej stort inflytande på sedvänjan.» Domstolens rättsuppfattning var avgörande, men den kunde »naturligtvis inte förkasta sed därför att den befinnes hård eller obillig» för någondera parten. »Lika litet somrättsskipningen får eller kan bestämma maximumför varupris eller hyresbelopp, lika litet kan den annars begränsa kontraktsfriheten ...»; beaktandet av socialpolitiska skäl hörde till lagstiftaren.339 LiksomNordling och i viss mån också Reuterskiöld lät Allan Serlachius det allmänna rättsmedvetandet tränga undan sedvanerätten som rättskälla. Lika litet somdet var möjligt för lagstiftaren att stifta fullständiga lagar för alla tänkbara tillfällen, lika litet kunde domaren hitta en gammal sedvana för alla före533 Wrede, JFT 1894, s. 349. 53-» Wrede, JFT 1894, s. 363 ff. 335 Chydenius, Tolkning, s. 14. Chydenius, Tolkning, s. 16 not 1. 537 Chydenius, Tolkning, s. 15 f. Han ansåg vidare, s. 15 not 1, att kravet på domstolens tillämpning också var konsekvensen av Hagerups argumentering i TfR 1907. Chydenius, Tolkning, s. 16 f. och s. 17 not 1—2. 335 Chydenius, Tolkning, s. 25. 536 538
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=