312 vanerättsregel.52^ I det senare fallet uppstod övertygelsen som en följd av rättspraxis, förebilden torde ha varit Bentzons definition av opinio obligationis: förväntningen att praxis skulle komma att följas. I båda fallen kunde rättskonstruktionen användas även mot lag, alltså till lagrättens »förbättrande, när dess formellt tillämpliga normer reellt äro antikverade eller möjligen eljes obilliga». Då rättsbestämmelsen var domstolarnas verksamhet, kunde man förledas att tro, att den nödvändiga och fria rättskonstruktionen skulle resultera i rättspraxis och inte i sedvanerätt. Så var dock inte fallet. »Från rättssedvänjan skiljer sig rättspraxis i inskränkt mening, därigenom att den förra grundas på rättskonstrnktion, den senare på rättstolkning; dock omfattar rättspraxis i vidsträckt mening äfven rättssedvänjan.»^^^ Reuterskiölds framställning blev inte nödvändigtvis klarare av att han skilde mellan sedvanerätt, rättssedvänja och sedvänja. Skillnaden mellan rättssedvänjan och sedvänjan (samt landsseden) bestod i, att rättssedvänjan var »en sed, som blifvit genom rättskonstruktion erkänd». Sedvanerätten uppstod »genom stadgad rättskonstruktion på grund av en rättssedvänja».Reuterskiöld förstod med sedvanerätt en fast rättspraxis och med rättssedvänja en rättspraxis, somhöll på att bildas. Reuterskiöld var trots allt beredd att tillmäta också allmänhetens sedvanor en viss vikt. Sedvanans erkännande i rättspraxis förutsatte, »att dess innehåll genom privat rättsbildning blifvit i särskilda konkreta fall förverkligad rätt». Vanan övergick till sedvana, »när det blifvit vanligt, att de enskilde i sina förhållanden tillämpa normen, utan att direkt fixera den för hvarje gång»; även handelsbruk hörde till sedvanereglerna. Rättspraxis och allmänhetens praxis var beroende av varandra, men domaren fick fritt välja och vraka bland tillämpliga sedvanor. Stadgandet i RB 1:11 tolkades så, att en mot lag stridande eller oskälig sed ej kunde godtas. Lagens uttryck, enligt vilket domaren »må ... rätta sin dom efter» landssed, var inget hinder för en fri prövning, och Reuterskiöld betonade återigen, att sedvanerätt endast kan uppstå genomstadgad praxis.^31 LiksomBentzon gav Reuterskiöld domaren en stark ställning. Överhuvudtaget påminner hans framställning om Bentzons, dock omtolkad i en tungrodd begreppsapparat, möjligen av tysk proveniens. Reuterskiöld hade ingen konsekvent hållning till frågan omförhållandet mellan sedvanerätt och lag.332 Genom rättskonstruktion var det möjligt att »förbättra» antikverade lagar, men å andra sidan måste en mot lag stridande sed ogillas. 528 5^7 Se även Reuterskiöld, TfR 1902, s. 168. Modéer framhåller, s. 196, Reuterskiölds beroende av Bulowi denna artikel. Reuterskiöld, s. 139. Se även Reuterskiöld, TfR 19C2, s. 158. 529 Reuterskiöld, s. 145. 550 Reuterskiöld, s. 142. 55> Reuterskiöld, s. 143 f. 552 Framställningen av sedvanerätten får läsaren att tänka på den av Eschelsson citerade elaka karakteristiken av Reuterskiöld: »Han vet ju ej i slutet af ett anförande, hvad han sagt i början af detsamma»; citerat efter Gunilla Strömholm, s. 103.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=