310 ligt honomvar »det afgjorende skjelnemserke mellem den blötte sasdvane og s^edvaneret vassentlig at soge deri, at regelen foles somi den forstand bindende, at den bliver en rettesnor for domstolenes afgjorelser». En domvar således ett viktigt, omän icke avgörande bevis på sedvanerättens existens. Hertzberg och Hagerup behandlade också grunden för sedvanerättens giltighet. Sedvanerättens giltighet var inte beroende av lagstiftarens stillatigande samtycke. Enligt Hagerup låg den djupare källan till såväl lag somsedvanerätt i undersåtarnas erkännande av reglerna.Även vanan hade en avgörande betydelse: »... menneskene har en instinktiv tilboielighed til at forlene det faktisk bestaaende karakteren af en regel, som de anser forpligtende for sig, uden at gjore sig rede for dens oprindelse.»^^® Stang nöjde sig med att helt allmänt kräva en mera realistisk sedvanerättslära, som grundade sig på empiriska undersökningar. »Abstrakte spekulationer» och »skjonne dunkle bilder» i Puchtas och Savignys anda ledde ej till några resultat.i Enligt Hertzberg varierade sedvanerättens betydelse i de nordiska länderna, dess betydelse var störst i Norge och minst i Sverige och Finland.Trots sin positiva inställning till sedvanerätten måste Hagerup medge, att denna ursprungliga rättskälla höll på att trängas tillbaka av lagstiftningen.Stang ansåg, att sedvanerättens betydelse var övervärderad i Norden.Sedvanerätten hade i själva verket en försvinnande liten roll, vilket visade att teorin var oriktig. Enligt Stang kunde det på förhand omöjligt uppstå regler på sedvanerättslig väg för livets alla frågor, och även om man räknade »juristrätten», dvs. den rättsvetenskapliga litteraturen till sedvanerätten, var det klart, att alla frågor inte kunde vara lösta på förhand. Den största nyheten i periodens norska sedvanerättslära är Stängs omfattande artikel omhandelskutymer (TfR1908). Stang grundade sin framställning på en skarp gränsdragning mellan sedvanor och sedvanerätt. Sedvanorna var tolkningsmedel, och på dem ställdes inte samma krav sompå sedvanerätten. En sedvana behövde varken vara gammal, utövad opinione legis eller vara allmänt använd.^Stängs grundidé var, att kutymerna såsom sedvanor inte underlöd de krav, som gällde för sedvanerätten. Kutymerna var sedvanor, tolkningsmedel och ingenting mera, och de hade betydelse endast i samband med avtal, dvs. utan avtal hade kutymen ingen verkan.Kutymenvar själv inte en del av Hagerup, s. 15 ff.; Hagerup, TfR 1907, s. 4 f. Hertzberg, s. 191; Hagerup, s. 17 f.; Hagerup, TfR 1907, s. 7 f. Hagerup, s. 15; se även Hertzberg, s. 193 f. Stang, TfR 1908, s. 343 och not 1. 5'- Hertzberg, s. 189. Hagerup, s. 17. 51-* SMwg, TfR 1908,5.306. Stang, TfR 1908, s. 338 ff. TfR 1908, s. 296 f. 517 Stang, TfR 1908, s. 295 och 306. 508 508 509 510
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=