308 överens med den historiska skolans synsätt, men var dock mera kritisk än Scheels framställning. Enligt Deuntzer var det ett historiskt faktum, att sedvanerätten var äldre än lagarna, varför man inte kunde upprätthålla kravet på lagstiftarens samtycke. Han betonade »allmänviljans» betydelse för sedvanerätten, men godkände inte föreställningen, att själva vanan endast utgjorde ett bevis på sedvanerätten.Huvuddelen av framställningen gällde dock sedvanerättens förhållande till lagstiftningen. Deuntzer bemötte argumentet, att allmänviljan, som givit lagstiftaren dess auktoritet, inte kunde binda sig själv, och att lagstiftaren därför inte kunde förhindra framtida sedvanerätt, lika litet som han kunde förbjuda framtida lagstiftning. Deuntzer påpekade, att allmänviljan dock inte kunde gripa in på lagstiftarens område på vilket sätt som helst, utan lagstiftaren hade rätt till ett herradöme, som inte vilade på ett ständigt upprepande av allmänviljans understöd, varför det också var riktigt att anse, att sedvanan inte kunde gälla mot lag. En mot lag stridande sedvana kunde dock bli giltig genom lagstiftarens uttryckliga eller stillatigande erkännande. Goos, som Platou inte nämnde, var redan mera kritisk mot sedvanerätten än Deuntzer, vilket torde bero på att Goos’ förebild var Bornemann (del II, s. 303 f.)."^^^ I motsats till Bornemann polemiserade Goos mot den historiska skolans syn på sedvanerätten och i synnerhet dess förhållande till lagstiftGoos framhävde liksomBornemann lagstiftningens fördelar jämfört 498 ningen. med sedvanerätten, men han gick ännu längre och hävdade, att rättsutvecklingens »endelige, ideale Maal maa vasre at give den hele Retsorden Udtryk i en udtommende Kodifikation».'^^^ Efter denna bekännelse till kodifikationstanken är det föga förvånande, att Goos ansåg, »at Retssasdvanen ingen Gyldighed kan have i Strid med Loven».Hantog t.o.m. upp det gamla kravet på lagstiftarens samtycke. Satsen att det i ett normalt organiserat samhälle inte fanns någon rättsnorm, » der har en af den positive Ret uafhaengig Gyldighed», betydde, »at der i et saadant Samfund kréeves Lovgivningsmagtens Sanktion for enhver Retsnorm og derfor ogsaa for Retsszedvanen.» Medan ännu enligt Bornemann kravet på lagstiftarens samtycke inte betydde, att sedvanerätten fick sin förbindande kraft därav, utan endast, att lagstiftaren inte hade upphävt sedvanerättens giltighet, förnekade Goos helt sedvanerättens »Selvgyldighed» i ett organiserat samhälle.Omförhållandet mellan rättspraxis och sedvanerätt “*^5 Deuntzer, s. 27 f. Deuntzer, s. 29 ff. Åtminstone då det gäller rättskälleläran, kan Goos betecknas snarare som en efterföljare än som en motståndare till Bornemann; jfr Dalberg-Larsen, s. 372. Se Goo5 I, s. 130 f. Goo5 /, s. 131 f. Goos I, s. 132. Goo5 I, s. 133 ff. 496 498 499 500 501
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=