306 erkjende, at en sund national Udvikling maa ske under Paavirkning af de almindelige Kulturstronininger.»'^^' Orsakerna till de nationella tendenserna kan vara, att Norge efter år 1814 och Sverige efter år 1865 hade funktionsdugliga lagstiftningsorgan och inte i så hög grad var beroende av en inofficiell import av utländsk rätt. Ett stöd för denna åsikt är det faktum, att man i finländsk doktrin behövde både den konstruktiva metoden och en reception av utländsk rätt; under autonomitiden var som nämnt lagstiftningsverksamheten under långa perioder helt lamslagen i Finland.482 1.3.4. Sedvanerätten Den historiska skolans sedvanerättslära hade fått anhängare i Sverige och Norge från och med 1840-talet (Schrevelius, Aschehoug, Brandt) och i Danmark på 1860-talet (A. W. Scheel). Läran vann genom Montgomery insteg i finländsk doktrin först på 1880-talet, dvs. i ett skede, då den allmänt redan hade förkastats i Tyskland. Montgomerys beläsenhet rörande sedvanerätten var omfattande. Han kände till den viktigaste tyska litteraturen (bl.a. Puchta, Savigny, Thöl, Gerber, Stobbe, Wächter, Unger, Windscheid) och redogjorde också för äldre svensk litteratur (bl.a. Schrevelius).Montgomerys allmänna inställning till sedvanerätten framgår av att han tilldelade Hugo, Puchta och Savigny förtjänsten »af att hafva banat väg för och grundlagt en riktigare och djupare insikt» i sedvanerättens natur och av att Schrevelius’ framställning ansågs vara ett obestridligt framsteg, sompåstods motsvara teorin såväl i Sverige somi Finland på Montgomerys tid. Trots att Montgomery främst hänvisade till Puchta och Savigny, anslöt han sig dock till de tyska författare (Wächter, Unger, Windscheid), som ansåg, att först vanan gav upphov till sedvanerätt.'^*^ LiksomWindscheid, men även äldre författare, betonade Montgomery i synnerhet vanans betydelse, då det gällde detaljbestämmelser, processregler och liknande normer med relativt likgiltigt innehåll.Vanans makt att även i andra fall åstadkomma sedvanerätt avfärdades dock somen faktisk fråga, och principiellt var det rättskänslan, en allmänt delad övertygelse, som utgjorde sedvanerättens utgångspunkt.Sedvanerätten hade betydelse närmast som lokal eller partikulär sedvanerätt, medan allmänna sedvanor hade undanträngts av den skrivna rätten.Såsomnämnts ansåg Montgomery, att sedvanerätten på grund av lagens stadganden aldrig Aagesen, s. 111 f. Se Björne, Gesetzbuch, s. 163 f. Montgomery, s. 45 och 51 ff. OmMontgomerys sedvanerättslära, se även Klami, Gewohnheitsrecht, s. 56 ff. Montgomery, s. 45 not 1, s. 52 och 54. Montgomery, s. 45. Montgomery, s. 46 och 46 not 1 med hänvisning till Windscheid och Sintenis. Montgomery, s. 46. Montgomery, s. 54 f. 484 4SI 482 483 484 485 486 488
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=