305 roende begrepp. I norsk doktrin behandlade bl.a. Hagerup utförligt begreppens betydelse somföreningsband mellan olika rättsordningar, medan Hermanson och Julian Serlachius företrädde liknande tankar i Finland och Reuterskiöld i Sverige (se ovan 1.1.2.). Föreställningarna om ius gentium^ om en av människans natur beroende oföränderlig och allmän rätt och om av lagstiftaren oberoende, ’eviga’ begrepp gör, att periodens rättsvetenskap endast med vissa reservationer kan betecknas somrättspositivistisk. Den nordiska rättskälleläran anslöt sig nära till i synnerhet mera förmedlande tyska framställningar. Detta utesluter inte även självständig argumentering redan av den orsaken, att den tyska doktrinen var så splittrad, att man torde kunna finna en förebild till nästan varje ställningstagande i nordisk litteraDe författare, vilkas rättskällelära var försedd med en notapparat, försökte inte heller dölja detta beroende. Också då det gäller nordiska åsikter om den utländska rätten, är de direkta förebilderna i vissa fall lätta att ange; Wredes påstående om den romerska rättens allmänmänskliga natur var ett direkt lån av Windscheid, »begreppsjuristerna» Hermanson och Julian Serlachius citerade ofta Laband, och Hagerup och Platou hänvisade gärna till Jhering.^^^o Viktigare är dock det allmänna accepterande av en reception av utländsk rätt, som är så utpräglat i den nordiska litteraturen. I detta avseende skiljer sig också nordisk doktrin delvis från tysk. Medan man i Tyskland, Jhering undantagen, inte var i högre grad intresserad av en rättsjämförande forskning, använde man sig i nordisk doktrin just av den möjlighet till en reception, som läran om det övernationella elementet i de positiva rättsordningarna öppnade. I den tyska litteraturen var det lätt att hitta argument, som propagerade för en reception. Avslipandet av nationella särdrag i rätten var ett tecken på hög kultur; å andra sidan var förlusten av den nationella rätten en naturnödvändighet, dvs. det var bäst att göra en dygd av nödvändigheten. Vem ville väl höra till ett litet och isolerat folk med nationella särdrag i rättsordningen. Då läran omius gentiumfann allmänt bifall i den nordiska rättsvetenskapen på 1800-talet, var den norska i början och den svenska i slutet av seklet i viss mån undantag. Ett fasthållande vid en nationell rätt betraktades dock inte alltid somnågonting positivt av grannarna. Aagesen ansåg, att man i Danmark gått längre än i Sverige, då det gällde receptionen av utländsk rätt, och nämnde, att man i Sverige hävdat, att den svenska rätten var mera nationell än den danska. Han fortsatte dock: »Dette kan maaske vxre rigtigt; men i Virkeligheden har denne Videregaaen v^eret til Samfundets Tarv, og Fremhasvelsen af det sasrlig nationale i den svenske Ret skriver sig fra en national Ensidighed, der ikke vil Detta faktum, somgällde den nordiska rättsvetenskapen i allmänhet, framhölls redan av Hagerup, TfR 1912, s. 177 f.; se även Gagnér, TfR 1999, s. 364 f. Se även Modéer, Jhering, s. 95 ff. med litteraturhänvisningar. 479 tur. 480 21
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=