304 nella ursprung, men framhöll, att den historiska skolan i sin kamp mot naturrätten hade gått »till en annan ytterlighet»."^^^ Montgomery betonade i synnerhet »den komparativa rättsforskningens» betydelse. I Rom hade det inte funnits någon vetenskaplig behandling av rätten före distinktionen mellan ius gentiumoch ius civile. I modern tid hade just kännedomen omoch jämförelser med romersk rätt framkallat rättsvetenskapen. Den rättsjämförande forskningen hade fått nya uppgifter i och med att de moderna rättsordningarna frigjort sig från den romerska rätten, och Montgomery motiverade denna forskningsgrens betydelse med hänvisningar till »människans natur»; genom denna forskning erhöll man också en säkrare grundval för rättsfilosofin. Ännu i sin handbok återkomMontgomery till den mänskliga naturens betydelse för rättsbildningen. Denna betydelse baserade sig dels på den faktiska receptionen av romersk rätt, men dels också »derpå att det gifves rättsliga behof och intressen, som hos alla folk och i alla tider till följd af det gemensamma mänskliga väsendet gestalta sig ungefär lika».'^^^ Aven Aubert ansåg, att sådana likheter mellan olika rättsordningar, sominte berodde på en reception, kunde förklaras förutom med »Folkeslasgtskabet» och det faktum»at samme Aarsager fremkalder samme Virkninger» även med »den menneskelige Retsfolelses Enhed».Auberts argument var ’historiska’, och gällde källorna till Kristian V:s lagböcker, »Folkeslasgtskabet» utgick från tanken på en ursprunglig germansk enhet (se även 5.3.1.). Hänvisningarna till människans natur var trots Goos’ försök till en gränsdragning mera naturrättsliga än påståendena om förekomsten av en europeisk ius gentium, eftersom de förutsatte en oföränderlig och överallt gällande rätt, vilket Montgomery uttryckligen framhöll. De rätt fåtaliga »psykologiska» hänvisningarna till människans oförändrade natur förekom, då det gällde att motivera den jämförande rättsforskningens och den allmänna rättslärans betydelse och uppgifter. Även i detta avseende framträdde dessa grenar av rättsvetenskapen som arvtagare till naturrätten; med Peter Hoilunds terminologi kan man tala om ett följande av »traditionen». Det nära men icke önskvärda beroendet av äldre naturrättsliga åskådningar var också så uppenbart för 1800talets rättsvetenskapsmän, att Goos försökte dra upp en gräns genomatt måla upp en vrångbild av 1700-talets naturrättslära. I och med accepteradet av den konstruktiva riktningen i nordisk rättsvetenskap blev det naturligt att motivera likheterna i olika rättsordningar med att dessa baserade sig på övernationella, oföränderliga och av lagstiftaren obeMontgomery, Inträdesföredrag, s. 27. Montgomery, Inträdesföredrag, s. 35 f. Montgomery, s. 9. Aubert, s. 136 ff. Se närmare Michalsen, NNT2000, s. 420 f. och TfR2002, kap. II 4.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=