303 skapen mellan ’kommersiella kulturländer’, och Nordlings hänvisning till en övernationell rätt för en viss klass av människor torde avse utvecklingen av en lex mercatorum. Samtidigt försvann hänvisningar till den kristna religionens betydelse nästan helt; endast Platou nämnde denna, närmast somen historisk bakgrundsfaktor tillsammans med klassisk litteratur och romersk rätt. Förklaringen till denna förändring ligger i de förbättrade kommunikationerna och i det ökade internationella samarbetet på rättens område, inte minst i Norden, vilket ännu på 0rsteds tid hade legat i framtiden. Då man talade omius gentium, hänvisade man endast i grova drag till den utveckling, somhade lett till denna internationalisering av rätten. De ofta ytliga uttalandena kan endast med förbehåll betecknas som ’historiska’; de innehöll föreställningar om en kristlig-europeisk rättsgemenskap, som på ett icke närmare definierat sätt uppstått under den gemensamma historiens lopp. En del yttranden gick dock ett steg vidare. Platou och Wrede talade omden romerska rättens allmänt mänskliga natur eller element, somtydligen var oberoende av tid och rum. Platou påstod t.o.m., att det i all rätt fanns »et absolut Moment, som hidrorer fra Menneskets Natur og har sin grund i hans Förnuft».Jnte heller dessa uttalanden är undantag i nordisk doktrin, även omde är betydligt sällsyntare än hänvisningarna till en europeisk ius gentium. Goos talade om en indelning av rättsvetenskapen i positiv rättsvetenskap och rättsfilosofi, somi sin tur indelades i den positiva rättens filosofi och etisk rättsfilosofi. Även den positiva rättens filosofi kunde betecknas som ’allmän rättslära’. »fordi den nodvendig maa finde den sidste Grund til alle den positive Rets i Tid og Rumvekslende Fsenomener i Menneskets almindelige Natur og fra dette Udgangspunkt rette sine Bestracbelser paa at udfinde, under hvilke Faktorers Paavirkning det fjelles Udspring spalter sig i de afvigende Retsdannelser, somSamfundenes Historie frembyder».'*^^ Goos framhävde skillnaderna mellan den positiva rättens filosofi och 1700talets naturrätt. Enligt honom hade man ansett naturrättens rättssatser ha en absolut giltighet, varför de mot demstridande positiva rättsreglerna hade varit ogiltiga. Då man ställde upp en idealrätt, ledde detta till en undervärdering av den positiva rätten. Från denna ståndpunkt sett hade »Eftersporelsen af den positive Rets dybere Grunde» saknat vetenskapligt intresse, man hade inte och kunde inte ha haft någon blick för denna sida av rättsfilosofin.'*^'^ I sin installationsföreläsning år 1871 lade Montgomery fram liknande tankegångar. Flan upprepade visserligen den historiska skolans tes omrättens natio- •»72 Platou, TfR 1892, s. 321. '»72 Goos, s. 3 f. ‘»7'» Goos, s. 4.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=