295 Medan Nordlings naturrättsbegrepp tycks vara präglat av en föreställning om ett av tid och rum oberoende deduktivt naturrättssystem, kan Hagerups och med honom Allan Serlachius’ försiktigt positiva uttalanden om naturrätten i början av 1900-talet närmast hänföras till nyare strömningar inomtysk rättsvetenskap; Serlachius hänvisade också till Rudolf Stammlers »Die Lehre vom richtigen Rechte».‘^^i Enligt båda författarna var den traditionella läran om en allmängiltig naturrätt en övervunnen ståndpunkt sedan den historiska skolan, men man hade på senare tid börjat medge, att föreställningarna om naturrätten innehöll en kärna av sanning. Det var nämligen möjligt att tala om ett ideal, de rättsregler, sompå en viss tidpunkt bäst motsvarade livsförhållandena hos ett visst folk.'^^^ Enligt Hagerup utgjorde detta naturrättsideal närmast ett ferment för utvecklandet av den positiva rätten, men Serlachius gick ett steg vidare: om rättskällorna teg, borde domaren tillgripa den ideella rätten.Hagerup hade år 1888 klandrat den traditionella naturrätten, »vars store og skjzebnesvangre Vildfarelse bestod deri, at den sogte de dogmatiske Retsprincipper ikke i selve det positive Retsstof, men udenfor det, i hvad man betragtede som den absolute Förnuft, men som i Virkeligheden kun var en enkelt Tidsålders begrasndsede Forstaaelse af den romerske Ret»."^^"^ De fåtaliga försiktigt positiva uttalandena kring sekelskiftet kunde inte återge naturrätten dess ställning, åtminstone inte somargument för en reception av utländsk rätt. Man betonade naturrättens, idealrättens, bundenhet till tid och rumoch förnekade dess gällande kraft. Motiveringarnaför en reception måste fortfarande sökas på annat håll. Även anhängare av den historiska skolan kunde argumentera för receptionen av utländsk rätt utan att ta ställning till, hur detta egentligen var förenligt med tesen omrättens nationella ursprung. Endast Platou, som var en av de ivrigaste förespråkarna för användandet av utländsk rätt, försökte på 1890-talet öppet vederlägga den historiska skolans teser. Med hänvisning till bl.a. tysk rätt med dess 120 olika sätt att reglera de förmögenhetsrättsliga förhållandena mellan äkta makar frågade Platou: »Er dette nodvendige—ikke vilkaarlige- Udslag af Nationens inderste Vassen og Fortid?» Svaret är naturligtvis nekande, och Platou ansåg, att man mot »den ensidige Udh^even af Nationalitetsprincipet» måste hävda det, somJhering kallat rättens universalitet. Detta hade samtidens jurister insett, vilket hade lett till den jämförande rättsforskningens blomstring.'^^s Allan Serlachius, s. 30. Hagerup, s. 21 f.; Allan Serlachius, s. 28 f. Hagerup, s. 23; Allan Serlachius, s. 30. Hagerup, TfR 1888, s. 19. Om naturrättstraditionen i norsk rättsvetenskap, se Michalsen, Retfaerd 86 (1999), s. 13 ff. Platou, TfR1892, s. 320. Av Platous produktion har denna artikel bäst bevarat sin aktualitet; se t.ex. Rohberstad, s. 267, och Stig Strömholm, TfR 1987, s. 24 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=