294 1.3.3. Naturrätt, ius gentium, romersk rätt Naturrätten förlorade till stor del sin betydelse som argument i den nordiska rättsvetenskapen redan under förra delen av 1800-talet. Naturrätten förlorade dock inte helt sitt anseende, även omett verk somRichard Kleens stora naturrättsframställning (II 4.3.) förblev ett undantag. I Finland var en naturrättslig tradition i viss mån levande till senare delen av 1800-talet. I Helsingforsfakultetens kursfordringar ingick ännu på 1880-talet en rättsencyklopedi av tysken Heinrich Ahrens, som var en anhängare av Krauses naturrätt och knappt blev citerad i sitt hemland. Kleens definition av naturrätten som »den förnuftiga regelbildningen af rättsförhållandena inom sinneverlden», som »en föreställning af naturliga rättsbegrepp», somexisterade även bland djuren (»... den synnerligen upprörda rättsinstinkt, hvarmed ... hunden försvarar sin koja och fågeln sitt bo ...»),‘*26 kan visserligen jämföras med Ulpianus’ berömda definition i Digesta, men hade närmast kuriositetsvärde i slutet av 1800-talet — Kleen var också en rättsvetenskaplig »Aufienseiter». Av större betydelse var, att Nordling, somvisserligen inte nämnde naturrätten bland rättskällorna, delade upp rätten i positiv rätt och i rationell rätt eller naturrätt, dvs. »systemet af de rättsregler, som a priori ur rättens väsen kunna härledas, och somhafva sin giltighet, oberoende af huru vida de äro faststälda att gälla i någon viss stat». Nordling nämnde, att man hade förnekat giltigheten av naturrätten, men han ansåg, att omrätten en gång hade sin grund i människans förnuft, så borde man genomreflexion kunna komma fram till den högsta rättssatsen och ur denna härleda en mängd speciella rättssatser. Nordling påstod vidare, att det var »den i det mänskliga förnuftet inhxrenta rättsidéen», sombestämde rättsutvecklingen, så att varje positiv rätt var ett uttryck för denna, och att det därför fanns och även måste finnas något gemensamt i de olika folkens rätt.'*^^ Även Reuterskiöld talade omindelningen i positiv och rationell rätt. Den senare hade endast »subjektiv eller teoretisk giltighet»; men ingenting hindrade att betrakta denna som en idealrätt.'^^^ Det är också möjligt att man i muntliga framställningar inte skyggade för termen »naturrätt». I sina otryckta föreläsningar i rättsfilosofins historia (1891) påstod Morgenstierne, att det fanns en »ideal, almengyldig, naturlig Ret, derom basrer enhver af os Vidnesbyrd i sin egen Bevidsthed».'^29 Med hjälp av denna rätt kunde man pröva en positiv rättsregels rättfärdighet. Metoden gick enligt Morgenstierne ut på att man jämförde rättsregeln med »en Kjxrne af evige og almengyldige Retsprinciper»,"^^® ett tämligen öppet jämställande av naturrätten med den konstruktiva riktningens eviga begrepp. Se Kangas, Uppkomst, s. 85 f.; omAhrens, se Stolleis, Allgemeine Staatslehre, s. 15 f. Kleen I, 1, s. 2 ff. Nordling, s. 36 f. “*28 Reuterskiöld, s. 72. Citerat efter Slagstad, s. 55. Opublicerat manuskript (1905); citerat efter Slagstad, s. 56. 430
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=