293 Montgomerys rättskällelära, som i vidsträckt bemärkelse även omfattade de s.k. hjälpkällorna, är klart deskriptiv. Bentzons och Hagströmers åsikter om rättsvetenskapliga arbetens innehåll har stora likheter. Båda framhöll, att sådana verk ingalunda framställde endast den positiva, gällande rätten; sådana påståenden betecknades av Bentzon som en fiktion, av Hagströmer somett självbedrägeri. Båda försökte klarlägga, hur rättsvetenskapsmännen i verkligheten använde rättskällorna, och här finns det också olikheter. Båda ansåg visserligen, att man i allmänhet tog hänsyn till förhärskande uppfattningar, men Hagströmer använde en äldre terminologi. Hans straffrättslärare öste ur den rättskälla, som kallades det allmänna rättsmedvetandet, medan Bentzon ansåg just detta vara en fiktion. Enligt Bentzon ställde rättsvetenskapsmännen upp nya rättsregler, men behovet av likartade lösningar och respekten för gällande uppfattningar hade lett till påståendet, att det fanns ett allmänt rättsmedvetande; detta rättsmedvetande var dock enföljd av lyckade praktiska lösningar. Även i detta fall beror olikheterna till stor del på en olikartad terminologi. Det är ingen tillfällighet, att just behandlingen av praxis och doktrin blev deskriptiv. Praxis och rättsvetenskapen var rättskällor, men också subjekt, som själva använde rättskällor. Denna dubbla betydelse nämndes av Bentzon i »Retskilderne». Praxis i vardande baserade sig på andra rättskällor, medan en fast praxis lösgjorde sig från dessa och blev i viss mån viktigare än de andra rättskällorna.Det nya i Hagströmers, Montgomerys och Bentzons rättskällelära var, att man mera koncentrerade sig på dem, som använde rättskällorna, och på det, hur dessa användes, medan äldre framställningar i högre grad var förteckningar av fristående rättskällor och dessas kännetecken. De blev därför lätt normativa, att författarna inte tänkte på, hur domaren, rättsvetenskapsmannen o.s.v. i praktiken använde rättskällorna och på detta sätt gav rättskällebegreppet en så stor betydelse. Bentzons rättskällelära var visserligen realistisk och deskriptiv i långt högre grad än hans föregångares, men kanske inte i så hög grad, som Ross påstod. Detta blir tydligt, då man jämför Bentzons framställning med rättskälleläran i de övriga nordiska länderna. Bl.a. hade ett normativt rättskällebegrepp egentligen aldrig slagit rot i norsk doktrin. I stället för att tala om Bentzons banbrytande insats är det befogat att tala om en glidande övergång mot en mera realistisk rättskällelära sedan 1880-talet; man kan också säga, att Bentzons framställning innebar ett närmande av det sena 1800-talets danska doktrin med rättskälleläran i de övriga nordiska länderna. Även i detta fall är det inte befogat att dra en skarp gräns mellan ’realisterna’ och anhängarna av den konstruktiva riktningen. Bentzon, s. 83.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=