292 Både Ross och Bentzon hade Goos’ rättskällelära somnärmaste jämförelseobjekt. Ross betecknade Goos’ rättsbegrepp somdogmatisk-normativt i motsats till Bentzons sociologisk-reella."^^^ Han ansåg vidare, att den traditionella rättskälleläran gav sig in på onyttiga spekulationer omde olika rättskällornas »förbindande kraft» och om giltighetens högsta källa; Goos var en representant för en positivistisk doktrin, enligt vilken samhällsmakten var källan till all giltighet.Man bör dock komma ihåg, att Goos skrev en framställning i allmän rättslära, som visserligen inte var oberoende av positiv dansk rätt, men vars uppgift var »at bestemme den positive Rets Forhold til den sasdelige Ide og af den herom givne Bestemmelse at utlede de etiske Folgesastninger for Rettens Omraade og Indhold»."^-* Goos’ rättskällelära var dock utpräglat normativ även i hans framställning av den danska straffrätten.‘^22 Såsom nämnts (ovan 1.1.2.) framhävde Hagerup i TfR 1888 skillnaden mellan dansk och norsk rättsvetenskap. I synnerhet yngre danska jurister hade åter börjat deducera rättssatser från utomstående principer, såsom samhällsprincipen, medan man i Norge hämmades av den »raadende aandlose og overfladiske Kultus med Hoiesteretsdomme og Praejudikater»."^^^ Denna skillnad mellan dansk och övrig nordisk doktrin är också märkbar i ställningstagandena till rättskällelärans deskriptiva alternativt normativa natur; den »åndlose kultus» av praxis ledde också till en deskriptiv rättskällelära. Vill man i motsats till Ross placera in Bentzons rättskällelära i ett nordiskt sammanhang, blir Bentzons banbrytarroll mindre framträdande. Såsomnämnts finns Bentzons rättskällebegrepp tidigare redan hos Hertzberg, visserligen närmast som en definitionpå praxis’ betydelse som’hjälpkälla’. Även Hagströmers och Montgomerys framställningar innehåller klart deskriptiva uttalanden. Omman jämför Montgomerys och Bentzons rättskälleläror, märker man för det första, att bådas framställningar är klart domarcentrerade. Det normativa draget är starkast, då det gäller framställningen av lagens förrangsställning och förpliktande natur, medan det deskriptiva dominerar vid behandlingen av praxis. Även Montgomery betonade å ena sidan rättssäkerhetens, å andra sidan den materiella rättvisans krav; även han redogjorde för domarens faktiska beslutsprocess, vilken han genomegen erfarenhet kände till väl. Naturligtvis kan man även finna olikheter: Montgomerys rättskällebegrepp, och därför även antalet rättskällor, var mera traditionellt än i Bentzons framställning; överhuvudtaget använde Montgomery en mera ’idealistisk’ terminologi. Omman företar en motsvarande välvillig omtolkning av Montgomerys normativa uttalanden, som Ross gjort med Bentzons, kan man dock med fog påstå, att Ross, Virkelighed, s. 146. Ross, s. 126. Goos I, s. 9. “*22 Se t.ex. Goos, Indledning, s. 109 och not ■''■). Hagerup, TfR 1888, s. 16 och 19 f. 420
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=